Min självkänsla har fått sig en törn. Det var nog på tiden. Inte för att jag har tyckt att jag är trolig vinnare av titeln "bäst i världen" tidigare, men ändå på tiden. På tiden att jag inser att jag har ett egenvärde, ett värde i mig själv, som inte är baserat på vad andra tycker om mig, eller inte tycker om mig för den delen. På tiden att jag får smaka på min egen medicin, den är lite bitter, men vad i denna världen är bittert som inte också är lite sött?

Det finns två saker som jag tror ofta förväxlas med varandra. Det ena är självförtroende och det andra är självkänsla. Enligt min åsikt är det ena en tro på att man kan prestera och på att det man gör är och blir bra, det kallas självförtroende och är inte att förakta. Det andra är, fortfarande enligt min åsikt, en tro på att man är en värdefull och fullt duglig person just bara för att man finns, inte baserat på prestation eller andra människors åsikter. Det andra är inte lika lätt att uppnå som det första men å andra sidan är det inte heller lika flyktigt.

Denna helgen har bjudit på en kik in i två helt olika världar.

 I fredags satt jag med några vänner på Grand i Lund och drack Metropolitans (som Cosmopolitan fast med Absolut kurant istället för Absolut citron, jag tycker inte att tranbärsjuicen kommer till sin rätt med citronen, ändå väldigt chic dock.) och Raspberry daiquiris. Människor i fina märkeskostymer och klänningar kom och gick, bartendern la ner både själ, hjärta och en och annan skiva av någon exotisk frukt i drinkarna och mängden mat på tallrikarna som dukades fram var egentligen alldeles för liten för att någon över sju år skulle bli mätt. Ovanpå detta tillhandahåller de automatiska skoputsar och det är så högt i tak så att om man inte tittar på den personen som pratar är risken för att det denna någon nyss sa kommer förbli ohört av resten av världen minst sagt stor.

 I går däremot, var jag i en lokal ägd av ett mc-gäng. Anledningen till att jag var där var att jag hade följt med en vän på tidigare nämnda mc-gängs fest för sig själva och andra mc-gäng. Det dracks grogg, öl och cider, ett band spelade en massa skön rock, rökförbudet var inte ett faktum, man kunde inte vara säker på att personen med långt hår var kvinnan i förhållandet och skinnväst verkade plötsligt väldigt inne av antalet personer som bar det att döma.

Vart jag vill komma med det här vet jag inte, ingenstans antar jag, tycker bara det är roligt att det finns så många olika sorters människor, även inom samma "sort" av folk. Just därför ska man akta sig för att döma människor efter vad man ser, gör man det så kommer man gå miste om många möten som hade kunnat ge så mycket.

Jag är skyldig Ellen en glass, jag klarade tentan. Trots att jag verkligen, verkligen, gillar glass så bjuder jag gärna bort just denna glassen, vi kan säga att det är en lakritspuck så känns det inte alls lika surt, för lakrits är verkligen, verkligen, äckligt. På tal om glass så har jag till min förtjusning upptäckt att det finns Ben & Jerry-kulglass! Ibland känns det inte alls märkligt att människan är jordens mest utvecklade varelse, bara att komma på en sån sak! På tal om utvecklad varelse, en silikonbehandlad mänsklig hjärna är förvånansvärt liten och tung. Var på utställningen Bodies i Köpenhamn med en vän och där fick vi se allsköns kroppsdelar på riktiga lik, avskalade från hud och hår. Man fick till och med känna och ta i en hjärna, en lever och en lunga. Det fanns även ett lårben som man fick känna på men det var inte så speciellt med tanke på att vi har sådana i skolan och faktiskt använder dem som reflexhammare när nöden kräver det, även humerus (överarmsbenet) fungerar bra som reflexhammare så ni vet. Kroppen är så häftig, ju mer jag lär mig om den desto mer förvånad och förundrad är jag över att den fungerar och desto mer irriterad blir jag på mig själv och alla andra som lägger ner tid och energi på att klaga på och ha ångest över små detaljer som inte passar in på den idealbild vi har. Vi borde skämmas. Vi borde inse att om vi hade haft problem stora nog att faktiskt bry sig om så hade vi inte haft tid att bry oss om de små problemen vi lyckats skrapa fram där bland matrester och förra årets mode.

Det är något med -dagar, juldagen, midsommardagen, inte påskdagen för det är inget särskilt med någon dag under påsken längre eftersom jag nu anses vara för gammal för att leta påskägg och därmed försvann det enda speciella med påsken för min del. I alla fall, -dagar, de är som en seg bakfylla. Något under -aftonen får neuronen i formatio reticularis att producera serotonin som aldrig förr och det i sin tur verkar leda till någon sorts brist dagen efter, detta sker även utan större mängder alkohol vill jag tillägga. Jag har inga som helst vetenskapliga belägg för detta, förutom att serotonin produceras i formatio reticularis, men jag tycker att det verkar troligt. Jag fylls alltid av ett sådant vemod dessa -dagar nämligen. Kan det vara så att det är värre just denna midsommardagen för att jag är hemma själv i ett stort hus och det enda jag har kunnat underhålla mig med denna dag är en löprunda på 1,5 timme, tvätta och städa hela huset? Kan kanske vara så... Men jag tror ändå på min teori om serotoninet.

Jo, så är det ju, den allra längsta av de 366 dagarna. Men nu kommer det att bli mörkare, så egentligen är det ju inte sådär överdrivet mycket att fira. Om man är en sådan person som jag vill säga, en sådan som tycker att fredag kl 12.00 är den allra bästa tiden på veckan, när man ännu inte varit inne och fingrat på helgen, när den fortfarande finns där orörd och full av möjligheter. Man skulle kunna beskriva det som en svårighet att njuta av stunden, av nuet eller vad man vill kalla det. Får läsa någon självhjälpsbok så är det säkert fixat på ett kick, tror du inte?! 12-stegsmetoden sägs ju fungera på allt.

I alla fall, midsommarafton idag och jordgubbarna är plockade. Jag tror att det kommer bli en underbar dag och kväll med en massa fina människor runt omkring, och min allra käraste S.P., äntligen får vi vår piña colada. Den har vi gjort oss förtjänta av... eller dem kanske jag ska säga, så ljuger jag inte i alla fall.

Vilken jäkla onsdag. Lipade hela vägen från Hässleholm till Värnamo, I taket lyser stjärnorna var en gripande bok, vi åkte ur EM och FRA-lagen röstades igenom. Jaja, det var en bra bok, Ryssland var det bättre laget idag och anledningen till att det är så upprörande att det blev ett ja i omröstningen är ju att vi har en demokrati att vara rädda om, vilket våra politiker inte tycks ha tänkt på idag.

En grupp om fyra leende damer med varsin tjejmilentröja, en äldre kvinna och hennes man, båda med hår som tappat sin forna färg & glans och med ett stadigt grepp om den andres hand och till sist ett rådjur. Dessa mötte jag på min löprunda idag, de värmde mitt hjärta. Det finns mycket fint i världen, mycket värme. Mellan vänner, syskon, kvinnor och män, kvinnor och kvinnor, män och män. Det finns mycket fult i världen också, egoism, bitterhet, som sagt, lättja, falskhet, FRA-lagförslaget, ja listan kan göras lång. Vi, eller jag i alla fall, kan ju bara hoppas på att vår kära riksdag inte låter lättjan vinna, det krävs mer jobb för att ändra inställningen till det okända både hos det egna folket och andra folk än att övervaka vad som blir sagt mellan människor över landets gränser, och att de inser att den demokrati som är en förutsättning för att de sitter där de sitter idag kommer vara ett urvattnat skämt om de röstar igenom tidigare nämnda lagförslag imorgon. Nog sagt om det.

Hur lyckas jag?! Ni undrar vad... Jo, det ska jag berätta. Det är nämligen så att jag, varje år, lyckas få min ledighet under de veckor när inte en själ, mer än jag själv då klart, är ledig. Ovanpå det råkar dessa veckor också vara de då naturen bestämmer sig för att växthuseffekten inte alls har så stor inverkan på vädret utan istället håller sig till den klassiska blöta svenska sommaren. Jag låter lite bitter, det erkänner jag. Det är jag inte, nej, bitterhet är något jag försöker hålla mig borta ifrån. Man möter många bittra människor, varje dag, de finns överallt. Det är de som skäller ut kundtjänstpersonal, butikspersonal och tågvärdar för misstag som vem som helst kunde begått. Det är de som ler med munnen men aldrig med ögonen. Det är de som pratar illa om människorna omkring sig med dig och pratar illa om dig med andra. Det är de som inte kan plocka upp nånting efter nån annan för de tror inte att någon annan skulle göra det för dem, inte heller skulle de hålla upp dörren för någon utan att någon först hållit upp dörren för dem. Måhända är det jag som har fördomar, men jag tycker mig kunna se ett mönster, för inte är det så att den som möter dig med ett äkta leende i dörren slänger igen den i ansiktet på dig...? Låter jag pretto? Det är jag nog också, men det är okey för jag tycker nog ändå att det är bättre än att vara bitter och något måste man ju vara.