Vissa människor, varav många finns i min närhet, är funtade på det viset att det är antalet timmar som ska sovas som är det viktiga. Inte när. Jag, å andra sidan, är funtad som så att vissa timmar på dygnet är man vaken, andra sover man. Skulle jag av någon anledning, säg ofantliga mängder öl, cider och musik, missa de där sovtimmarna så är det kört och jag får icke en andra chans. Vad jag vill säga är att efter att ha kommit hem klockan 8 i morse från Köpenhamn, gått och lagt mig och sen vaknat klockan 11 så är jag trött. Mycket trött. Det faktum att jag ska köra från Lund klockan 06.45 i morgon gör inte situationen mer uthärdlig.

Lille julaftoninsomnian förefaller komma tidigt i år. Denna extra tid av vakenhet har jag ägnat åt att tänka på minnen. Detta ledde mig in på en händelse då lillebror gick på lågstadiet på Stoby skola. Lillebror hade under en tid ofta kommit hem från fritids och varit nedstämd, ja, kanske till och med ledsen. Varför ville han först inte säga, men efter att jag använt mig av beprövade metoder för att få information kom det fram att det var några killar som var elaka mot honom. Bland annat en kille som gick på min skola, högstadieskolan. Vi kan kalla killen person X. Dagen därpå gick jag in i person X's hemklassrum, där han satt tillsammans med sin klass och fördrev tiden under en rast, och satte mig på soffkanten bredvid honom. Vilka ord jag valde att använda mig av den där dagen, sittandes på soffkanten har jag glömt. Vad jag inte har glömt och säkert inte heller min pappa är när person X's far ringde på hos oss och frågade om jag hade någon aning om varför person X inte ville gå till skolan...

Återigen ska Lund lämnas för Hässleholm. Mig veterligen har inga förbättringar skett i sistnämnd stad, dock finns ju familj och några få men ack så fina vänner där. Därför inget val. 

Som om hyresvärden visste att lägenheten skulle lämnas idag har temperaturen sjunkit till ungefär 5 grader här inne. Det kan vara så att det i själva verket är temperaturen i mina fingrar, svårt att säga. Den blålila färgen på min nagelbädd i kombination med den otäckt knakiga känslan när jag rör på fingrarna talar i vilket fall för att här är någon grad för kallt.

Idag är det onsdag, vilket en vecka tillbaka betydde onsdagshäng med miss A och Greys och en vecka framåt betyder julafton. Som en fortsättning på mitt förra inlägg ska sägas att så länge man lider av sömnsvårigheter natten till julafton kan man kryssa i hur många vuxenrutor som helst utan att för den skull få tillträde. Jag kommer inte att beviljas tillträde.

För att vara vuxen krävs det att man uppfyller vissa kriterier. Som exempel kan nämnas: prioritera räkningar framför shopping eller fest, dricka rödvin (utan tanken att det var det enda man hade hemma att bli berusad på) och tycka att det är gott, se på alla nyheterna efter varandra på olika kanaler, säga "god fortsättning" ända fram till 20 januari, hellre välja förrätt än dessert, dricka snaps till julbordet för matsmältningens skull, äta oliver. Ja det finns massor av olika rutor man måste kunna kryssa i innan man får lov att äntra vuxenvärlden. Min plan är att inte äntra den världen. Den verkar ganska tråkig. Däremot anser jag att jag sett tillräckligt mycket för att kunna plocka ut det bästa och mest nödvändiga ur den och applicera de delarna i min egen värld. Ja, jag har en sådan.

Vad som fick mig att tänka på detta var att jag i torsdags kväll drack både vin och åt oliver. Missbruk utav pluralformen, en oliv. Men dock. Som tur var neutraliserades denna händelse med en tecknad film efteråt.

Normal. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är ett starkt ord, långt ut i kanten på skalan som inte ska missbrukas. Människor är väldigt glada för att klassificera andra människor och deras beteende som normala respektive onormala. Människor är inte lika glada för att försöka förstå vad som ligger bakom andra människors normala respektive onormala beteende. Hade de gjort det hade de kanske behövt se att det ligger svåra, hemska, fina, roliga, tragiska, orättvisa eller lyckliga historier bakom. Då skulle personen helt plötsligt bli levande, ha en identitet och ett ansikte vilket skulle innebära att man skulle behöva bry sig. Cynisk dag idag, som ni märker.

För övrigt kom min far med en reflektion idag. Kanske stämmer den. Kanske beror mitt märkliga vis att ta emot beröm och bra resultat på praktiken och i skolan på att den person som jag allra helst skulle vilja visa dem för aldrig kommer att se dem.

Chokladen var borta! Och det är inte jag som har tagit den. Det skulle mycket väl kunna vara jag som har tagit den, men det är det inte. Jag är helt säker! Detta för mig tillbaka i tiden, då jag som litet chokladmonster gråter och skriker för att den lilla figuren som borde finnas bakom luckan inte längre går att finna och pappa tvingas skära upp hela kalendern för att visa att figurerna sitter fast i en form och inte kan ha trillat ner i botten.  De gångerna var det i och för sig antagligen jag som hade tagit chokladen.

Ovanpå detta missade jag julkalendern i morse. Nu får jag vänta ända till ikväll, då jag på förfesten får kräva att få se reprisen, för att få veta hur det går för Lage i hans jakt på tomten.

Idag blev jag hemskickad från min praktik. De tyckte att jag var sjuk. Det kan man kanske, beroende på defintion, påstå att jag är. Jag menar, jag har inte feber, jag har inte kräkts och jag kan stå upp utan att svimma. En ganska lång stund i alla fall. Så länge det inte innefattar att göra någon form av övning samtidigt. När jag vaknade i morse mådde jag inte fullt så bra som jag kan må, men därifrån till att stanna hemma är ett lååångt kliv. Jag har nämligen lärt mig att man klarar mer än man tror. Ni förstår att i min familj fungerade det såhär vid någon form av basseluskinvasion:

Man vaknade och mådde skitdåligt.  --> Man sa det till mamma eller pappa.  --> Tempen, halsen och förmågan att stå upprätt kontrollerades.   --> Temp under 38, inga vita prickar i halsen och bibehållen förmåga att stå innebar att man skulle gå till skolan.  --> Mådde man sämre när man väl kommit till skolan fick man gå hem.

Detta är regler som jag inte har något att invända mot om det inte vore för den lilla detaljen att vi hade 6 km till skolan som vi tog oss till på cykel. Om man mår ganska dåligt innan en cykeltur på 6 km så mår man ofta väldigt dåligt efter. Enligt reglerna skulle man alltså få gå hem från skolan. Kan ni som tror att man i det tillståndet frivilligt cyklar 6 km en gång till, räcka upp en hand?