Pluggsöndag blev genast myssöndag med Sex and The city med rumskamrat. 

Det har börjat lukta höst om kvällarna. Snart kan man sparka löv och göra flera meter långa lövgirlanger (detta året ska jag inte ta in dem, I've learned the hard way att löv som tas in inomhus torkar och därefter smular de. Mycket. Och när man försöker bära ut dem så smular de också. Fast mer.) i UB-parken. Höst luktar gott.

Det finns ett klipp på youtube. Det finns en himla massa klipp på youtube faktiskt, men det finns ett speciellt klipp som visar en massa barn med Downs syndrom utklädda till änglar som dansar till nån sorts musik. Det är tydligen en musikvideo som något isländskt band gjort. Första gången jag stötte ihop med klippet var när en vän skickade det till mig och berättade om hur det fått honom att se dessa barns otroliga ärlighet, andra gången var på ett seminarium om habilitering där en av deltagarna tipsade om denna vackra musikvideo med de fina barnen i de söta ängladräkterna. Okey, till saken. Den förbannade videon skrämmer skiten ur mig! Enligt min mening är det fruktansvärt otäckt med barn, ja människor överhuvudtaget, som är utklädda till änglar och dansar i slow motion till märklig musik.

Det är något med de långsamma rörelserna.

Det har definitivt sina fördelar med att bo med en amerikan. Man får öva på sin engelska, man får en inblick i en annan, om än till viss del lik vår, kultur och om man någon gång haft en önskan i sin själ att vara mänsklig försökskanin åt exempelvis AstraZeneca så kan man till och med få ett litet smakprov på hur det skulle kunna vara att vara det. De har medicin mot allt. Amerikanerna alltså. Det spelar ingen roll vad för liten krämpa eller bacill jag gnäller på, nog kommer min kära rumskamrat med någon form av medikament som ska hjälpa mig att må bättre. Det är fint tycker jag.

Läste nyss gamla mail från när jag var i Guatemala. Jag vill åka iväg. Det är den enda känslan i mig just nu som jag med säkerhet kan identifiera. De andra känslorna är bara ett virrvarr av förundran över hur annorlunda allting är nu jämfört med hur det var då...

Till höger: Mexiko. Till vänster: Guatemala.

Idag hade jag tänkt skriva om att det känns oaccepterat att som sjukgymnaststudent inte finna neurologi intressant. Det tänker jag inte göra. Istället tänker jag, med risk för att få min älskade syster att framstå som en hemsk mardröm från förr, berätta om våra lekar som vi som mindre brukade leka. En lek, som framförallt syster uppskattade, var "tandläkarleken". Den gick ut på att hon smetade Emlakräm(bedövningskräm) i hela min mun och sedan rotade runt där i med diverse verktyg. När det sen var min tur att vara tandläkare ville hon inte leka mer. Bedövningen hade oftast släppt tills det var dags att lägga sig och det var ju skönt. En annan lek var "kontorsleken", även den väldigt uppskattad av syster. Den gick till såhär: Syster satt på sitt rum med block, pärmar och pennor och var skrivkunnig. Jag satt på mitt rum, utan pärmar men med block och pennor och var inte skrivkunnig. Ett givet slut på leken var att jag fick skäll för att inte ha någon förståelse för hur arbetet förlöper på ett kontor. Man skriver tydligen mycket där. Den tredje och sista leken som jag tänker berätta om här idag är min absoluta favorit, i den var mormor och morfars grannars dotter, Elisabeth, alltid med. Huvudtemat i den leken var kojor. Syster och Elisabeth byggde en liten mysig koja utav pinnar som de lutade mot ett träd som stod vid sidan av garaget. Vid sidan av garaget fanns även komposten och som de natur/trädgårdmänniskor som mormor och morfar var, var det en kompost som de flitigt använde. Denna leken hade egentligen bara en regel och den gällde av någon outgrundlig anledning bara mig, den löd: vill du vara med så får du faktiskt ha din koja på komposten.

Barn är för roliga.

När jag var yngre, jag skulle kunna säga liten, men det skulle antyda att jag är stor nu och så långt vill jag inte dra verkligheten. Så, när jag var yngre var min syster relativt säker på att jag var ett, vad man så fult kallar, bokstavsbarn. Ett vad? undrar kanske vissa. Hört talas om ADHD? DAMP? DCD? Precis. Ett sådant. När hon dessutom fick veta att en majoritet av dessa barn går tidigt tyckte hon att diagnosen var självklar eftersom jag redan vid tio månader kilade runt. Jag fick aldrig nån diagnos och aldrig heller någon riktig förklaring från min syster till varför hon var så säker. Kan det bero på min kroniska oförmåga att sitta stilla? Eller min ovilja till lagsport? Har det något att göra med att jag hellre slogs än grät alternativt slogs och grät? På de frågorna står jag tyvärr utan svar.

Jag tröstar mig med att tro att hon inte tror det längre.

Idag har jag klättrat i träd och pallat äpplen. Inte på privat mark dock. Jag är ju trots min oerhört hårda image en ärlig och rättfärdig person. 

Jag skulle vara både dum och en lögnare om jag sa att jag skulle vilja ha ett beroende av en rullstol men det tynger mitt hjärta ett grand att veta att jag inte får vara med.