Vi hade en gång en föreläsning i internmedicin som spårade ur lite grann, kan man säga. Den skulle från början handla om diabetes men slutade upp i en stor diskussion om socker, GI, flingor och Frosties. GI, dvs Glykemiskt Index, är ett mått på hur snabbt blodsockret höjs efter att man ätit 100 g av ett givet livsmedel. Går det snabbt ger det ett högt GI och går det långsamt ger det ett lågt GI. För att må bra ska man eftersträva att äta livsmedel med lågt GI. Eftersom vanliga corn flakes har ett extremt högt GI, tom högre än vitt socker, blir det sammanlagda GI i lägre om man skulle hälla socker på flingor. Frosties är alltså, ur GI-synpunkt, bättre än flingor utan socker... Hur som haver, i denna diskussionen togs det även upp huruvida man kan vara beroende av socker som man lite trendigt kan påstå sig vara. Det kan man inte. Man kan vara beroende av alkohol, nikotin, amfetamin, kokain, morfin och en massa andra -in. Men man kan alltså inte vara beroende av socker. Man behöver socker, i någon form, men man är inte beroende av det i den meningen att man får frossa eller andra abstinenssymtom om man inte får det. Detta vet och accepterar jag. Ändå har jag väldigt svårt att förstå vad det, om det nu inte är ett beroende, är som gör att jag kan hänga med huvudet ner i frysboxen hemma hos min pappa och leta efter eventuellt tappade chokladbitar i botten.

Självbevarelsedrift. Detta märkliga fenomen. Att kroppen eller den delen av hjärnan som man inte har fått riktig pli på, tar över och löser problemet på sitt sätt. Tyvärr överensstämmer inte det sättet särskilt ofta med det sättet som man valt om man fått möjlighet att välja. Avstängd. Det var inte vad jag hade valt om jag hade fått möjlighet att välja.

Jag vill inte verka dryg på något vis. Jag har många trista sidor och egenskaper, jag vill gärna tro att dryg inte är en utav dem. Jag vill inte heller få det att låta som att jag tror att Sveriges befolkning är vansinnigt intresserad av hur jag fördriver min tid och av den anledningen skriver på denna bloggsida. Med tanke på att de tre första meningarna i det här inlägget börjar på "jag" skulle man dock kunna tänka sig att jag är en aning självupptagen. Måhända är det så. Hur som helst, ämnet jag tänker ta upp idag är: bloggar. Startsidan för "Bloggplatsen" visar hela tiden de senaste inläggen som skrivs. Man har där möjlighet att läsa vad andra bloggare skriver. Det är inte så ofta intressant att läsa vad där står. Bland annat finns det några som skriver utifrån sitt husdjurs perspektiv, i första person. Det finns bloggar som får mig att undra om det möjligtvis kan vara så att vissa bloggare lider av demens och använder sig utav bloggen för att i detalj kunna återkalla minnet av dagens händelser. I vilket fall har jag svårt att se hur någon människa i världen kan finna något som helst nöje i att läsa det som skrivits. I min diktatur hade det varit strängeligen förbjudet för hundar att blogga. Jag tror inte att det finns en enda hund som skulle protestera.

I min diktatur hade arbetsdagar som börjar så att man måste gå upp före 0700 varit strängeligen förbjudet. Användning av fordon som inte fungerar utan anmärkning till morgonkollektivtrafik hade varit strängeligen förbjudet. Illaluktande pålägg på frukostmackor som intas på buss/tåg hade varit strängeligen förbjudet. Färgade lampor som julbelysning hade definitivt varit strängeligen förbjudet. Regn och blåst samtidigt hade varit strängeligen förbjudet. Blåst för sig själv hade också varit strängeligen förbjudet. I min diktatur hade jag inte behövt åka ifrån Sthlm... Jag förstår inte. Om man nu har ett sådant ypperligt tillfälle som det är att ha en alldeles egen diktatur, varför inte göra den till det paradis som man drömmer om när man sitter på bussen till Sjöbo 0615 och undrar hur man kan vara försvunnen i en värld med så många människor och hur tiden kan ha gömt sig och inte stå att finna i en värld med så många klockor...?