Jag har två saker att rapportera. Den första är att min avsky för semlor för första gången i mitt liv mildrats en smula. Hur är detta möjligt kan man då undra. Jo, byt ut den vedervärdiga mandelmassan mot hallonsylt så har denna otäcka, oätliga vetebulle med vit topping genast förvandlats till en helt okey bakelse. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget fått för mig att vissa år försöka mig på att äta en semla är att jag vill visa för min farfar att jag visstå kan äta hela utan att slicka mig runt munnen. Det är en lögn. Det kan jag inte. Kanske inte ens om en 24 karats guldtacka stod på spel...

Min andra rapportering handlar om att jag idag såg en liten bukett snödroppar utanför Universitetsbiblioteket. Det förgyllde min dag. Verkligen. Det är snart vår, mina vänner.

Det här med Alla hjärtans dag, alltså. Vad ska man tycka om det egentligen? Har man någon att ge någonting till har man världens jobb med att hitta något som är tillräckligt personligt för att vara sött, tillräckligt billigt för att "bara" vara symboliskt och tillräckligt fint för att inte slängas i soporna 5 minuter efter åh-det-hade-du-inte-behövt-,-du-är-sötast-i-heeela-världen-pussen. Har man någon att ge någonting till har man följdaktligen någon att få något av vilket innebär att den personen har tidigare nämnda problem samtidigt som man själv går och våndas över att inte få något alls. För vad betyder det?! Alternativet är att man får något och inte ger något, vilket är en minst lika jobbig situation. Som ni förstår har jag aldrig gillat denna dag som tillhör Valentin. Återigen kan jag se att man skulle kunna tro att man skymtar en viss bitterhet bakom dessa ord. Jag dementerar det. Det är inte bitterhet, det är en form av cynism som jag drabbas av då människor blir misstänkt gulliga och kärvänliga. Att visa omtanke och sina känslor är jag den första att förespråka men man ska göra det då man känner att man vill och man ska göra det på ett vis som passar en själv och den som känslorna gäller. Inte när butikerna har bestämt sig för att skylta om hela världen i luddiga hjärtan à 499:-.

Så, nu räcker det. Nu får det när som helst sluta snöa och bli vår. Som alla äkta skåningar avskyr jag vintern. Jag avskyr absolut inte snö, jul, skidor, skridskor eller att spilla varm choklad på mina vantar. Men bor man i Skåne så är dessa aktiviteter och ting inte synonymt med vinter. För att få detta måste man resa någon annanstans och det kan man göra året runt. Nog sagt.

Jag slogs av en insikt idag som gjorde mig oerhört stolt över mig själv för ett ögonblick. Inget märkvärdigt alls egentligen, men då jag aldrig sett mig som särskilt begåvad vad gäller naturvetenskapliga ämnen var det lite av en överraskning att insikten kom från mitt huvud. Som tidigare nämnt har jag numera en pappersmugg med plastlock fastklistrad i min högra hand allt som oftast. Kaffet som befinner sig i pappersmuggen har en förmåga att ta sig ut ur muggen utan att det är meningen, detta har jag trott beror på att jag går oförsiktigt. Jag avsäger mig inte allt ansvar, jag går säkert oförsiktigt också. Oförsiktighet är lite av min grej. Men idag så slog det mig att de gånger som kaffet tar sig ut ur muggen (och hamnar på min högervante som, trots upprepade tvättar, alltid luktar kaffe.) nästan alltid sammanfaller med kraftig vind. Min slutsats är alltså: vinden blåser tillfälligt bort trycket utanför muggen, vilket gör att trycket inne i muggen är högre än trycket utanför. Detta leder till att kaffet vill ta sig ut ur muggen........? Vansinnigt långsökt men den förklaringen känns ändå bättre än att jag, 22 år gammal, inte kan gå med en mugg kaffe (med lock!) utan att få halva innehållet på min vante.

Jag har en tes. Den lyder: ät inte mat på natten när du har druckit alkohol, då mår du dåligt. Den är nu bevisad vara sann. Rehabträning i två timmar känns just nu sådär lockande.

Svar på frågan i det sms som skickades till min kära syster inatt: jo, jag gillar livet idag också. Dock var jag tveksam till saken då jag blev väckt av att arbetarna här utanför av någon anledning försökte slå sönder trappan med någon form av slägga. När de insåg att de inte skulle gå gick de över till att använda slagborren. Ibland, men inte så ofta, hade en rejäl hörselskada suttit fint. 

Jag är återigen koffeinjunky. En kräsen sådan dessutom. Det ska avnjutas i pappersmugg med plastlock. Denna fruktansvärda miljösynd har blivit min last. Greenpeace haffade mig på stan häromdagen och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag just då inte bar runt på detta, mitt nyfunna, guld.

Jag har flyttat. Inte så långt, men dock flyttat. Fyra meter eller två dörrar bort för att vara exakt. Rummet jag bor i idag har en benägenhet att bli några grader kallare än rummet jag bodde i igår. Detta förbisåg jag när jag öppnade fönstret och stängde av elementet igår innan jag skulle sova. Stänga av elementet och öppna fönstret är något som jag har för vana att göra när jag ska sova eftersom jag, som tidigare nämnt, sover mycket bättre när det är svalt. Dock skulle jag då jag vaknade imorse nog valt ett annat ord än "svalt" för att beskriva klimatet i rummet. Jag har numera som tumregel att det ska inte kännas som att stiga in i det tropiska växthuset i Botaniska trädgården när jag öppnar dörren ut i hallen. Inatt sover jag inte med öppet fönster. Elementet däremot förblir avstängt, krisar det så har jag ju raggsockar.