Inga löften detta nya år heller. Jag sysslar ju, som tidigare nämnt, inte med sådant. I ett tidigare inlägg diskuterade jag -dagar och den melankoli som gärna infinner sig då. Jag beskrev det som en seg bakfylla. En klok insikt är att man dessa -dagar ofta lider utav en seg bakfylla. Men denna nyårsdag märkte jag inget av den melankoli, leda och känsla av total meningslöshet som brukar drabba mig. Kan hända berodde det på att jag hade sällskap av en mycket speciell någon som denna dag slog mig i allt vad må dåligt heter. Förutom UVI:n vill säga. Den behöll jag, min vana trogen, för mig själv. Kan det vara så att jag mådde bättre helt enkelt för att han mådde sämre? Spontant känns det som att det borde göra mig till en ganska usel person. Tyvärr tror jag att så är fallet. Som tur är tror jag att det gäller för alla människor här på vår jord, mer eller mindre åtminstone. Nåja, usel är inte det värsta man kan vara. Man skulle ju kunna vara född utan humor och smak- och luktsinne. Allting är relativt. Så även pensionen.