På grund av förkylning förvandlades kvällens planerade utgång till två påsar med vardera alldeles för mycket godis, te, På spåret och en film. Vi hade fått tre poäng ifall vi hade varit med i På spåret. Detta är inte så illa som det kan låta då syftet med programmet inte är att man ska svara på frågorna utan istället bli imponerad av deltagarna och börja prenumerera på Nationalencyklopedin på nätet. De får antagligen provision. Troligt är också att Google står på sponsorlistan. Godiset fick till öde att Annelie spottade på det och slängde det i soptunnan för att vi inte skulle kunna plocka upp det. Rätt tänkt.

 Rumskamrat hade Thanksgivingmiddag för några vänner hemma hos oss igår. Efter en mystacoafton hos Cec hade jag, på grund av huvudvärk, lite svårt att sova vilket innebar att jag låg och flummade mellan vaket tillstånd (dvs då man förstår vad man hör) och icke vaket tillstånd (då man inte förstår vad man hör). Min vakendröm involverade Betty Boop, Cappuccinoglass, kalkon, en turkisk professor som bröt på franska och sist men inte minst... Jesus och hans bror James. Ehh... va?

Syster är i Thailand. Det är demonstrationer och bombdåd i Bangkok. Men hon är inte där, hon ligger på en paradisstrand och systers sambo får dyka. Jag är inte avundsjuk. Då blir man grön har jag hört, jag har tittat noga och ser inget grönt. Det måste finnas något annat namn på känslan jag har. Kan det vara så att jag är så nobel så att det är lycka över att veta att syster och systers sambo har det precis så bra som de förtjänar? Kanske.

Därmed inte sagt att sms om Phuket, dyk och vita stränder klockan 06.00 inte sänker temperaturen någon grad i mitt redan något svala rum.

Det första steget på vägen mot förbättring är att för sig själv erkänna att man har ett problem. Detta gäller alkoholism, stress, fobier, tvångssyndrom och övriga beteendegrundade sjukdomar. Skulle jag få frågan om jag led av någon av ovanstående sjukdomar skulle mitt svar bli nej. En liten släng av stress, som kanhända leder till utslag och dyspepsi*, får nog alla då och då, det vore nog snarare sjukligt att inte få det. Det inre lugn jag känner när jag får dela upp ting i lika delar är inget som jag skulle klassificera som ett tvångssyndrom och att jag googlar drinkrecept på torsdagen är snarare ett sug efter feststämningen och vännerna än efter etanolen. Så idag hävdade en vän att jag lider av bussfobi. Självklart dementerade jag påståendet och förklarade mitt beteende med att jag föredrar att gå. Traumatiska upplevelser på bussar i kollektivtrafik har förvisso satt spår, men att dra det så långt som till att kalla det är en fobi är inget jag har planer på att göra. Vem har dött av lite frisk luft, regn, hagel, snö, extrem kyla och is på trottoarerna?

*dyspepsi: magkatarr light ungefär.

Hypokondri. Detta att utan någon grund tro sig ha sjukdomar av olika slag. Detta att inte bara se sina symptom utan också veta vilken diagnos man har och att inte tro på utlåtanden från sjukvården som säger att man är frisk, är att ha hypokondri. Att vara hypokondriker. Det är inte jag. Jag söker nämligen inte vård för mina sjukdomar, jag är bara till 89 % säker på att jag har dem. Ett tag i alla fall, så småningom inser jag att det var ganska befängt av mig att tro att jag skulle ha diagnosen då den många gånger hade inneburit att jag varit invalidiserad alternativt död vid det laget om det hade varit så att jag hade sjukdomen. Inte desto mindre fortsätter jag att tro på diverse diagnoser, vissa mer realistiska  än andra. Ta till exempel då vi i skolan läste om neurologi, vari en relativt vanlig diagnos är Cerebral pares, eller CP som man brukar säga. I ungefär två veckors tid var jag på allvar osäker på om det kunde vara så att man i 21 år hade missat en Cerebral pares hos mig. Varför? Jo, varenda gång jag lyfte vänster arm så ville höger följa med, lägg därtill mina ordentliga fallskyddsreflexer så var diagnosen i mina ögon klar. Jag hade fel. Jag har inte CP. För er som undrar.

Känslan som jag förväntade mig uteblev. Jag trodde att jag, med ett resultat över förväntan, skulle känna mig stolt. Den känslan uteblev. Den byttes istället ut till en känsla av otillräcklighet. Varför blev det så?

I Getå skedde 1918 Sveriges hittills största tågolycka, 41 omkomna. Om detta hade jag fram till igår ingen aning. Dokumentären som gav mig denna information visades för mig medan jag, tillsammans med några fina vänner, väntade på att degen som så småningom skulle bli till lussekatter, jäste. Varje dag exponeras vi för mängder av intressant information. Skolan, tidningar, TV, vänner och bekanta överöser oss med fakta. Hela tiden. Har ni reflekterat över vad som faktiskt stannar kvar?? Ta detta faktum att det skedde en tågolycka i Getå för 90 år sedan som exempel. Jag finner, utan att för den skull vanhedra offren, denna infromation ytterst ointressant. Trots det kan jag nästan garantera att jag om tre år fortfarande kommer att veta var och när denna olycka skedde och kanske till och med antalet dödsoffer kommer sitta kvar. Varför? Varför vet jag när min systers klasskompisar från högstadiet fyller år men kan inte för mitt liv komma ihåg min styvsysters födelsedatum? Att minnet är selektivt är ingen nyhet, men om någon skulle kunna förklara hur, i hela friden, det selekterar skulle jag vara ytterst tacksam. Jag tvivlar nämligen på att mitt minne har blivit informerat om vad som är av vikt här i livet. Eller så kanske minnet inte såg det som viktig information och selekterade bort det.

Varje år runt jul blir jag normal. Ha, där tog jag i så att ni teg. Nej, sådant ska man inte skämta om, normal är ett starkt ord, långt ut i kanten på skalan, som inte ska missbrukas. Jag ska förtydliga mig, varje år runt jul blir jag morgontrött. Precis som mina landskvinnor och -män blir jag tröttare när det är mörkt på morgonen, på förmiddagen, på lunchen, på eftermiddagen, på kvällen och på natten. Okey, natten kanske inte är mörkare än vanligt men den är ändå väldigt mörk. Om det inte råkar vara snö klart men då jag brukar befinna mig i Skåne även under vinterhalvåret är snö runt jul ungefär lika sällsynt som de gånger jag lyckas tina bröd i mikron utan att det blir stenhårt. Där ljög jag, det är faktiskt vanligare med snö runt jul. Kontentan av mitt utlägg om mörker och mackor är att jag får en lite ökad förståelse för hur det är när hjärnan arbetar frenetiskt för att komma på olika lösningar på det ständigt återkommande problemet: klockan är waaay too early, dags att stiga upp! Det slog mig i morse att om jag hade kunnat få min hjärna att arbeta lika effektivt under kemilektionerna i högstadiet så hade chansen för att jag skulle få skaka hand med kungen under en nobelmiddag ökat betydligt. Denna förståelse är dock flyktig och så fort julstöket är över dröjer det inte länge förrän man inte kan ana att den någonsin funnits.

Meditation är ingenting för mig. Inte den sorten där man ska sitta/ligga, blunda och kääänna andningen i alla fall. Kanske är fortsättningen på den sortens meditation väldigt givande men det lär jag aldrig få veta för jag håller mig inte vaken så pass länge. Nej, det närmaste jag kommer meditation är när jag springer och det får räcka. Djupare än så vet jag inte om jag vill ta mig i mitt undermedvetna, eller vad det nu kallas. Man vet ju aldrig vad man kan stöta på där. Detta sätt att resonera stämmer bra överens med mitt resonemang kring rädsla för mörkret. Jag vet inte hur många som är rädda för/i mörkret, men det är väl egentligen inte mörkret i sig man är rädd för, eller?? I alla fall (kan hända att ni inte finner detta ett dugg intressant att läsa om men nu ni är ju trots allt inne på min blogg och får då följdaktligen läsa om vad jag behagar att skriva om, eller hur. (Retorisk fråga, därav inget frågetecken.)) min teori om varför en person känner rädsla för/i mörkret:

*Man är rädd för att möta någon, man vet inte och ser inte vem det är, blir således rädd för vad personen kan tänkas göra

*Man är rädd för att inte möta någon vilket får en att undra om man är helt ensam om något skulle hända

Tricket för att inte vara rädd för/i mörkret är att aldrig bestämma sig för vad man är mest rädd för, att möta någon eller att inte möta någon. Så enkelt är det. Tanken jag slipper ju åtminstone se allt som skrämmer skiten ur mig när det är ljust, underlättar också.