Nu är jag hemma i Sverige igen. Vad detta mysterium som jag nu ska berätta om beror på vet jag inte, men det är ett faktum att jag kan gå i kort kjol genom städer vid Medelhavet utan att få så mycket som en kommentar slängd efter mig men på en cykelbana i Sverige iklädd träningskläder tutas det hej vilt. Ska det vara så?? Jag gissar att det beror på en viss färgskala. Eller mina snygga träningskläder.

Hur som, på förra veckans semester och under denna arbetsdag har jag kommit till några viktiga insikter. Bland andra dessa två:

* att visa respekt är det viktigaste som finns. Man måste helt enkelt göra det. Att inte göra det är inte ett alternativ. Det är då det går fel.

* alla bokstäver i ett ord/namn är viktiga. Speciellt när man försöker ge ut en mailadress. SFI borde jobba hårdare på att förmedla det budskapet.

Över lite mer än några nätter har jag gått och blivit ett fullfjädrat livsnjutarproffs. Jag och sambo sitter efter en dag vid poolen på balkongen, utsikten består av en hamn i Medelhavet med privatbåtar större än vissa hus jag varit i, dricker rosé och diskuterar flyktingpolitiken i Sverige. Det är helt okey, kan man säga.

Hur var det nu med det där huruvida man lider av hypokondri om man tror att man lider av hypokondri? Oklart. Efter att ha läst en kurs om psykosomatik har jag bland annat lärt mig olika symtom på diverse diagnoser, som exempel kan nämnas schizofreni, depression, posttraumatiskt stressyndrom, manodepressivitet. Till min stora fasa insåg jag idag att det inte är omöjligt att jag är manodepressiv. Manodepressiv light då vill säga, även om jag då och då kan ha för stora pupiller, verka omotiverat glad/nere/irritabel eller onaturligt rastlös, göra ekonomiska utsvävningar med mera så uppfyller jag inte kriterierna för en riktig manodepressivitet. Tror jag. Ett tag var jag inne på schizofreni, denna idé växte sig stark under en föreläsning om psykiatri då föreläsaren kläckte ur sig att schizofrena hör sina egna tankar. Jag tvingades då, så diskret som jag bara kunde, luta mig lite åt min grannes håll och fråga "ehh, hör inte du dina tankar??". Detta uppmärksammades, trots min diskretion, av föreläsaren och resten av klassen varefter jag fick det förklarat för mig att tankarna som man hör dessutom ska kännas främmande. Och så är det ju inte. Jag har ju hört dem hela mitt liv så de är inte främmande, man skulle till och med kunna påstå att vi är ganska tighta, Tankarna och jag.

Nu har jag suttit här en lång stund och försökt komma på något att skriva. Det går sådär. Vilket man kan förstå eftersom det är det som blir temat för dagen. Att jag inte kom på något. Jag försökte till och med den där "titta", "blunda", "vad är det första som kommer upp i huvudet??". Svar: Bo-Kaspers orkester är inte så dåliga som jag alltid trott. Slut.

Idag var det så varmt så att jag höll på att förvandlas till en våt fläck på en filt i Botan. Det är jobbigt på ett väldigt bra sätt när det är så varmt.