Syster brukar säga att jag var en mer eller mindre lyckad kombo av Madickens lillasyster Lisabeth och Lotta på Bråkmakargatan när jag var liten. Man skulle kunna sammanfatta det med "odräglig skitunge". Ändå undrar jag om det inte kan ses som en komplimang ändå. Madicken var ju inte särskilt kul. Syster har också sagt att hon ibland kan avundas min sinnesstämnings djupa dalar och höga toppar. Personligen kan jag ställa mig tveksam till hur högt avundsvärde det egentligen har. Pappa kallar mig "orolig själ". För att vara löjligt positiv tänker jag ta dessa features och se på dem som man tvingas se på vädret. Det finns inget dåligt väder, ni vet. I min värld finns det alltså inga dåliga features bara dåliga... förhållningssätt? Ja, precis så!

För övrigt är jag tillbaka i sushiträsket. Det är ett bra träsk. Jag tror jag tänker stanna där.

Som att vara blind. Eller döv. Eller som att alla andra var blinda. Eller döva. Vem är jag när jag inte syns? Eller hörs? Eller när det som jag har inte syns? Eller hörs? Eller om jag inte vet vad jag har? Kan man misslyckas innan man ens försökt? Kan man misslyckas innan man är riktigt säker på vad man försöker nå? Kan man nå ett mål även om man inte är säker på vad målet är? Är det värre att ha ett mål och inte nå det än att inte ha något mål alls? Om jag har ett mål och misslyckas, vad händer då? Har jag samma värde? Får jag börja om då? Eller hur gör man? Vad är att misslyckas? Om jag har alla möjligheter och inte fångar dem, vad gör det mig till? 

Trots en bristande tro på mig själv och min förmåga kan jag i alla fall se vilken lysande produkt utav samhället jag är. Synd att det inte är en bra sak.