Jag har en mörk hemlighet. Fel. Det borde nog vara en hemlighet eftersom det inte är fullt accepterat, rent socialt, att vara av den åsikten som jag är. Jag tycker inte om djur. Nej, jag ler inte inombords när jag ser hemska filmer om djurplågeri eller köper icke KRAV-märkt enbart för att det inte är KRAV-märkt. Vore så fallet vore jag en ond människa. Det är jag inte. Jag skulle snarare vilja påstå att jag sätter djuren än högre i skalan än många andra eftersom jag bedömer dem var och en för sig, som vilken annan sorts individ som helst. Och gillar jag inte personligheten, nej, då gör jag inte det. Jag minns en övernattning hos min något äldre kusin då jag var runt 6 år. På morgonen gav hon mig två alternativ till aktivtet för dagen: 1. Titta på handbollsmatchen som hennes pojkvän Martin, som jag för övrigt var lätt förälskad i under hela min uppväxt, spelade. 2. Åka hem till Sven och titta på kycklingar. Ehh... Precis.

Att folk åker hem till släkt och vänner för att hälsa på nyfödda bebisar kan jag för det mesta förstå, men djur? Nej. Att vissa människor helt oreflekterat gillar alla djur är ju egentligen helt befängt. Man gillar ju inte alla människor med rött hår och fräknar enbart för att de har rött hår och fräknar.

Dessutom ser djuren rakt igenom en så skulle jag låtsas tycka om dem och inte göra det så skulle de veta om det innan jag själv visste om det. Likadant är det med barn. Kanske är det därför alla dessa söta små varelser skrämmer mig så...

Varje dag lär man sig något nytt och idag var det ordet mjugg. Det betyder för sig själv eller i smyg och kan användas i sammanhang som till exempel le i mjugg. Så är det. Now I know.

Förfrågan har skickats till Röda korsets centrum för krigs- och tortyrskadade i Malmö om att få göra klinisk fördjupning hos dem i höst. Jag vill! Hoppas hoppas hoppas!

Igår åt jag och min kära sambo Emma upp två påsar micro-popcorn. Det låter mycket, tycker ni. Jag kan förstå hur ni tänker (framförallt om man lägger till att det vita guldet var borta långt före programmet om hjärtsjukdomar, dålig kost och kolesterol som vi snacksade till, var slut.), men måste ändå lägga in mitt veto. Som en uppenbarelse, likt den heliga Birgitta fick om hur Jesusbarnet kom till världen, slog det mig att det är ju stört omöjligt att gå upp i vikt av popcorn. De väger ju ingenting! Samma regel gäller alltså för sockervadd, skumgodis, räkchips, vispad grädde och kexchoklad. Logiken är obestridlig. Kontakt bör tas med Veckorevyn, Aftonbladet, Frida, Kvällsposten och övriga som kan tänkas intressera sig för min diet. Kanske allmänpsykiatrimottagningen också vill prova på... För den sakens skull kan jag till och med dra mig till att göra någon snygg broschyr att lägga in i träningssalen.

Dagens inlägg är humorbefriat. So you know. Jag har idag varit på praktik inom allmänpsykiatrin och där träffat en sjukgymnast som arbetar med personer med depression, ångest, manodepressivitet m.m och en sjukgymnast som arbetar med personer med ätstörningar. Jag är upprörd, irriterad och kritisk. Kritisk till delar av behandlingen av den förstnämnda kategorin av patienter. När jag träder in i träningssalen ser jag åtta broschyrer/papper ligga framme. Fem (5) utav dessa handlar om mat, vikt och viktnedgång. Vad gör de där?? Är det bara jag som anser att personer med någon form av psykisk åkomma kan antas ha svårigheter med att ta till sig information på ett adekvat och korrekt sätt? Eller att en person med stört beteende ligger i riskzonen för att ersätta sitt störda beteende med ett annat stört beteende? Söker man sig till en psykiatrisk klinik (som inte är en ätstörningsklinik) är väl vikten uppenbarligen inte ens största bekymmer. Är inte detta ännu en börda att lägga på dessa personers axlar, även om patienten lider av en övervikt som ovanpå allt kan vara sekundär till en ångestproblematik?

Nej, det är nog bäst att hålla sig både fit och otokig.