Doesn't that sound familiar? Doesn't that hit too close to home?
Doesn't that make you shiver; the way things could've gone?
And doesn't it feel peculiar that everyone wants a little more.

So that I do remember to never go that far,
Could you leave me with a scar?
Alla dåliga saker som hänt dig har inte varit dåliga för dig. Har du tänkt på det någon gång? Jag har många ärr. Vart och ett berättar en historia och de flesta bär med sig en lärdom. Ärren i min hand säger med tydlig stämma att taggtråd finns där av en anledning och är inget bra klätterredskap. Ärret i min panna hånar mig med att visa att ska man tjuvkika in på pojkarnas toalett ska man inte göra det ståendes på flickornas toalett med en vass toapappershållare i närheten. Ärret på mitt bakhuvud berättar att ibland har pappa rätt, det kan vara farligt att gunga på soffkanten när den vassa stenkanten är bakom. Mina knän bär på så mycket visdom att det vore omöjligt att minnas allt (vilket innebär att jag lär göra om dumheterna). Det finns också sådana ärr som inte syns, men tittar man noga så kan man oftast märka att de finns där. Det finns ärr som säger åt mig att knutor i kroppen och smärta i nacken ska inte förbises, att viskar människor i min närhet kan det mycket väl vara jag som är huvudpersonen i suset, att inte förvänta mig mer än det jag ser. Jag vore inte den jag är nu, varken till sättet eller utseendet utan mina ärr. Om inte annat så vittnar de i alla fall om att jag har levt och gjort något under tiden, och vore det inte bra trist om så inte vore fallet...? :-)

ansvaret för grusgångarna på alla Sveriges campingar. kl 07.00 ska de vara färdiga. jag ligger och sover. vet att jag aldrig kommer att hinna med. varm. ångest. ser klockan gå mot sju. Jag måste gå upp för jag har ont i magen, hämtar ett glas vatten, klockan visar elva.gräver och gräver fastän att jag sover, så det blir inte bra. täcket i vägen. klockan är sju. jag hann inte. måste ändå göra färdigt det. Lillebror kommer in och säger godnatt, berättar att örontermometern visar 39 grader, ger mig en kram och går, klockan visar fem. grusgångarna blev aldrig färdiga. mer ångest. mc-fest på gatan i stoby. bråk och slagsmål överallt. mina vänner är borta. letar. hittar inte. täcket i vägen. varm. ångest. hinner jag till jobbet?? alla människor på gatan vill varandra illa. ännu mer ångest. täcket i vägen. varm. Väckarklockan ringer, klockan är sju, en dusch och därefter en cykeltur till jobbet. Det blev en förvånansvärt bra dag idag.

Ännu en glänsande produktion av Sveriges bästa band.

Ett ytterst händelserikt veckoslut må jag säga. Fredagen bjöd på en, som väntat, underbar Winnerbäckkonsert tillsammans med finfina människor. Lördagen blev en upptäckardag och det vi, eller egentligen Micke då vi andra har varit där tidigare, upptäckte var Öland. Fint ställe det där, även om namnet är lite motsägelsefullt och man måste åka över en 6 km lång bro för att komma dit. Broar är för mig något av det värsta som finns. Jag litar nämligen inte på att de som bygger de där broarna inte har dagar då de tänker "äh det håller nog" och den misstron kombinerat med svindel leder till en konstig känsla i magen varje gång jag äntrar en bro. Broar är också något som på något märkligt vis drar mig till sig. Jag kan inte hjälpa att jag blir lite uppspelt, tänk lille julaftonkänsla light, när jag vet att jag ska få åka över en lång bro. Bron där Södertälje tågstation ligger är inte inräknad här för den är bara fruktansvärd.

Söndagen spenderades tillsammans med lillebror på Åhus beach. Då lillebror var iväg med en kompis och köpte glass och pratade med klasskompisar måste jag ha somnat för jag vaknade av att en medelålders man stod och bytte om(!) inte ens en meter ifrån mig. Att jag inte såg upp i hans halvt pådragna badbyxor är ju inget annat än ett under, som jag tydligen gjort mig förtjänt av (ett förbrukat då vill säga... hmm...). Här borde jag satt mig upp och bett honom använda någon annans, exempelvis hans egen, handduk som omklädningsrum, men då mina armar hade somnat efter att ha legat ovanför mitt huvud för länge kunde jag inte röra mig. Jag vet inte heller om jag hade lyckats formulera mig så att han hade förstått vad jag menade eftersom jag hade, i det närmaste, solsting. Märklig situation, lösning: somna om.

När jag var mindre hade jag en bok som jag skrev i när jag mådde dåligt. Den har inga tomma sidor.

Utdrag från 021130:

kanske är det inte bara jag som gråter

kanske har hela världen glömt bort hur man ler                                     

Där, i rummet med de blå väggarna med svarta bokstäver i fet stil som skrek Käfta emot!, med sidor utrivna från diktböcker tillhörande skolan, med lappar skickade mellan bänkarna som viskade om vänskap, där glödde pennan i de kalla händerna medan tårarna rann. Eller inte rann. Jag minns knappt, men de borde ha runnit. Endast något enstaka blad är sådär hårt och prassligt som papper blir när det torkat efter att ha blivit blött.

Lika permanent som färgen på väggarna var musiken som kom ut ur högtalarna.

Igår var jag på Sofiero. Där var också Kent.

"Äta myror??!" Den tanken, fast rå fisk istället för myror, har alltid varit min reaktion när sushi har förts på tal. Tills för lite mer än ett halvår sedan, då jag hamnade i nån sorts svacka i mitt motstånd och blev, ja, besatt är nog ett bra ord för att beskriva det. Jag skulle med glädje äta det varenda dag om det inte hade varit så förbannat dyrt. Ovanpå detta har jag alltid sett det som en talang i klass med jonglering med fem bollar eller fler att äta med pinnar och tro det eller ej, men jag (!) kan (!!) numera äta med pinnar. Och inte nog med det, jag är bra på det. Tack Julius, som min lärare i konsten hade du inte längre behövt skämmas.

Med risk för att låta tjatig måste jag säga att även denna helg var grym och underbar dock inte perfekt. Det blir aldrig som vi tänker oss, jag och syster, för det mesta blir det istället som vi befarar. Jag har alltid fått höra att min humor är lite annorlunda, men det är nog tur för jag vet inte om någon annan hade skrattat alla sex km hem från stationen till fots med fyra väskor, skoskav, bakfylla, tre timmars sömn och regn. Helgen: bisarr men ack så fantastisk. Tack för att du finns min allra käraste syster, du är underbar och du förgyller mina dagar.

Häromdagen sa en person som är åtta år äldre än jag till mig att jag var klok. Inte smart, som i att kunna räkna ut 57485-3746/3,6 på mindre än tio sekunder, utan klok, som i att förstå att det inte är den som har mest pengar på banken som är rikast. Detta efter ett spontanutlåtande av mig som löd "jo, men egoistisk på det viset att jag ser till att må bra själv, först då kan jag ju vara där på riktigt för någon annan och se till att hon/han mår bra. Det finns ju inget värre än människor som förtärs av bitterhet över att ha gett upp sig själv för andra". Jag är 22 år och klok. Ska inte jag vara 22 år, galen, helt fel på det vad gäller livet och dess sorger, outtröttbar, morgontrött, oförstående när äldre pratar om vedspisar, skogsarbete och bönegröt, ha kärlekskrank som någon sorts normaltillstånd med mera, med mera?? Missförstå mig inte, jag tycker om att vara jag och att kunna sätta eld i vedspisen och gå upp tidigt på morgonen(om försommarmorgondagg(hm, långt ord, finns det ens?? Oj, parentes i parentesen...) fanns som parfym skulle jag köpa den).

Hm, nu kom jag av mig, jag tror att jag i början av detta inlägg tänkte komma fram till att jag inte är riktigt nöjd med den jag är, men jag ångrar mig.

Jag saknar er. För två år sedan visste jag inte om er existens. Men nu... Ni fattas mig.

Vissa människor är sådana människor som funderar, andra funderar inte. Jag funderar. Det finns saker som jag funderar på mer än andra saker, alla tänker jag inte skriva här och inte nu, men en sak är att det hade inte alltid varit helt fel att vara liiite efterbliven. Inte så så att man inte kan göra något eller uträtta något men lite lagom så man slipper ångesten, ansvaret för sina handlingar och alltid har det lite roligare än alla andra. Ibland skulle det vara skönt att vara en karaktär i en film, en bestämd karaktär. "Hon som har/är..." Då hade det varit lättare att veta vad och hur man skulle göra, bara kolla mallen för karaktären. Men så enkelt är det sällan. Man borde leta upp den där som sitter inne med svaren. Undrar var hon sitter och ugglar...