Döden är en trist detalj i livet. Som tur är har jag redan paxat att kola först av mina närmaste. Så ni får hia er überlänge för jag har massor kvar att göra.

Idag 07:12 stod jag på Malmö Centralstation. Utan livsgnista men med en stor kaffe från Pressbyrån och puls. Att jag hade kaffe i handen vet jag för eftersom tjugan som jag tidigare hade i fickan är borta och pulsen minns jag att jag kände efter. Den var där. "Rent medicinskt sett brukar det vara ett bra tecken" sa en vän. Sant, sa jag, men mer än så säger det inte. Under dagen lyckades jag med två diskreta insomningar som båda avbröts av det klassiska whiplashrycket. Tanken som upprepades under hela dagen var "denna gången kommer det inte att gå. Jag vet att jag klarat det förr, men inte denna gången. Jag är på väg in i koma och det finns ingenting jag kan göra för att hindra detta, minst sagt, pinsamma händelseförlopp." Helt plötsligt var dagen slut och jag blev stannad av en man på trottoaren som frågade huruvida jag var boxare eller inte. Mycket märkligt.

Det är svårt att förmedla en känsla. Det är svårt att förmedla ett budskap. Det är helt enkelt svårt att förmedla. Det är däremot lätt att tro att det är lätt att förmedla känslor och budskap.

Idag på praktiken skulle jag försöka få en dam att stå i gångstående med sin högra sida vänd mot bordsändan så att hon kunde hålla i den som ett stöd. Detta var också intruktionen jag gav henne. I mitt stilla sinne hade jag en fin tanke om att hon skulle ställa sig i gångstående med sin högra sida vänd mot bordsändan så att hon kunde ta stöd av bordet. Men ack nej. Istället ställde hon sig med ryggen mot bordet, tippade upp gumpen och höll sig i bordet med båda händerna så att hon fick stöd. Fortfarande oklart hur den instruktionen förvandlades till den aktionen men det gjorde den.

Senare på kvällen skulle jag återge mardrömmen jag hade inatt. Det var en mörk dröm, både med tanke på sinnesstämning och färgskala. Drömmen utspelade sig på havet med svarta vågor som var vansinnigt höga och som plockade bort medlemmarna i min familj en efter en. Samtidigt fanns det en stark känsla av ondska och ensamhet närvarande genom hela drömmen. Det som gjorde denna drömmen lite jobbigare än vanliga drömmar var, förutom utplånandet av min familj, att jag inte sov så djupt som man brukar. Jag var lite lite vaken. Vilket innebar att när jag "vaknade" så var det inte särskilt stor skillnad mot när jag var i drömmen. Jag kom liksom inte riktigt ur drömmen eftersom den inte kommit till i sömnstadiet utan i vaken-/sömnstadiet. Väldigt jobbigt. Väldigt väldigt jobbigt till och med. Men väldigt svårt att förmedla. Det lät liksom inte så hemskt som det kändes.

När jag ännu senare på kvällen beskrev känslan jag känner när jag tänker på att mitt tåg går 06.57 imorgon bitti verkade dock alla på det klara med hur den känslan kändes. Det verkar som att igenkänningsfaktorn har en roll med i spelet.

Eftersom ingen nykter människa med hörsel hade kunnat sova i det så kallade gökrummet på AF-borgen i morse antar jag att jag inte var det. Nykter alltså. Jag trodde att jag var det men förutom det övertydliga beviset att jag slumrade till en stund medans trumhinnorna vibrerade till bristningsgränsen av "Du måste finnas" samt "Guldet blev till sand" så gick jag av oklar anledning inom ica på vägen hem klockan 8 på morgonen och köpte en liter mjölk. Ytterligare bevis var att jag lät mjölken ligga på hallgolvet när jag väl kommit hem. Det var en bra fest. Kinkü.