I många år har jag haft en plan för hur jag ska agera i händelse av att jag blir hemlös. Det kan tyckas onödigt, jag vet, men hellre förekomma än bli förekommen. Planen lyder som som följer:

1. Råna en bank. (Detta är egentligen hela planen nu när jag tänker efter. Det är följderna av detta agerande som jag har funderat ut.)

Scenario 1: Jag blir tagen av polisen och följdaktligen satt i fängelse. Jag är således inte längre hemlös. Problemet löst.

Scenario 2: Jag blir inte tagen av polisen och därmed inte heller satt i fängelse. Alltså har jag ostraffat kommit över en himla massa pengar och behöver därmed inte längre vara hemlös. Problemet löst.

Detta är vad man kan kalla en win/win situation. På vägen hem från en underbart mysig middag hos min fina vän, miss A, slogs jag dock av vad jag skulle kalla en snilleblixt. En plan B skulle man kunna säga. Lyder som följer:

1. Gör inbrott på Pågens bageri. (som av en händelse råkar ligga rakt över gatan från mig.)

2. Ät så många kanelgifflar du hinner innan polisen kommer. För vidare händelseutveckling se scenario 1.

...sa jag i skolan idag. Högt och tydligt. Jag ljög. Jag är nämligen inte nazist, det är ingen som har en intelligenskvot över 43. Vad jag menade var att jag är en så kallad köksnazist, det vill säga en sådan som tittar på folk i smyg när de hackar lök och tänker men va fan, med den där hastigheten kunde vi ju lika gärna beställt maten direkt från Kina, alternativt men va fan (ingår alltid), sa jag verkligen 4x4 cm?? Ibland kan min kökskamrat finna mig stirrande på stekpannan när denna någon menar att steka något, det är nämligen så att vid för låg temperatur blir vad man nu än hade i tanken att steka, kokt(!). Hade svenska folket varit lika rädda för att köra för fort som för att bränna vid maten i köket hade vi antagligen inte haft hälften så många bilolyckor som vi har idag. Trots denna lilla del av min personlighet gillar jag sällskap i köket. Så känn dig välkommen till mitt kök och om du är snäll så kan du få låna mina knivar.

Ikväll är det bal. Corbal. Jag ska gå och med mig har jag de finaste som går att finna i Lund. Kommer bli fint.

Igår kväll innan jag somnade låg jag och tänkte på att de mesta är väldigt svårt att definiera utan sin motsats. Till exempel: hur vet man att något är gott om man inte smakat något äckligt? Vad är varmt om man inte vet vad kallt är? När är något mörkt om man inte sett något ljust? Hur ska man kunna veta hur det känns att vara riktigt lycklig om man inte varit riktigt olycklig, eller att ha riktigt roligt om man inte har haft ordentligt tråkigt? Ni ser, det finns många exempel. Sen somnade jag.

Citat jag uppskattar att tänka på:

*Herpes drar verkligen ner stämningen. /M N, AF-borgen okt -08

*Man hittar ju alltid hem nån gång. /L R, Barcelona aug -08

*Den la sig verkligen i magen sådär som........... korv gör. /V A, 10 000 m upp i luften okt -08

*Han är bara en pojkvasker som inte kan bete sig. /A F, Lund okt -08

*Men det är ju precis som när man spelar tennis.......... eller..... nej. /C C, Lund höst -07

*He's taking everything with a pulse./J B, Lund sept -08

*Jag skulle talkat låren! /C C, Lund maj -08

*De hänger på costae 12... / A F Lund maj -08

Nu hinner jag inte mer...

Det där med sannolikhet och slump har för mig alltid varit något att fundera på när jag inte har något annat för mig, i kön på ICA till exempel. En tankelek med mig själv precis som om hissvajrarna släpper och hissen faller men man lyckas hoppa i precis rätt ögonblick, alltså precis när hissen slår i botten, klarar man sig då? Det finns mycket att fundera på i denna världen om man bara vill. Tillbaka till slump och sannolikhet, jag vet att om man kastar en enkrona 1000 gånger blir det med stor sannolikhet krona runt 500 gånger och klave runt 500 gånger. För så är det ju, det vet vi. Men, visst kan det bli krona 999 gånger och klave en gång? Slumpen kan göra så att det blir så. Ibland tror jag att jag har otur med slumpen. Eller så har livet helt enkelt fått dispens, och behöver därmed inte följa sannolikhetsprincipen. Det är med största sannolikhet så.

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men vad gör man inte... Precis hemkommen från Spanien kastades jag in i vardagslivets hektiska verklighet, vilket kan låta hemskt men faktiskt är ganska skönt. Jag har svårt för att inte ha något att planera eller spontant kasta mig/kastas in i, därför är inte charterresenär något som jag gärna skulle kalla mig. Nu har jag dock varit det i en vecka och det gick bra ändå. Det var sol, gratisbar och mys. Tack Viktoria.

Enligt min mening får det gärna vara lite av en sport att ta sig från flygplatsen, man behöver inte ha full koll på var eller ens om man har någonstans att bo och packningen ska helst vara lätt och möljig att hänga på ryggen. Då. Då lever man, och man behöver inte undra. Jag är fullt medveten om att jag inte delar detta med så många, resor och semester ses ju som något man gör och har för att slappna av och ta det lugnt. Men då jag är en person som tycker att långsamma rörelser är otäcka, börjar knäppa i fingrarna om personer går långsamt före mig på gatan, utan problem äter ris väldigt al dente, aldrig läst någon sådan där manual man får när man köper elektriska ting och adressändrat mina adressändringar tre gånger på ett år passar det mig helt enkelt bättre med resor där jag kan få utlopp för min rastlöshet. Min kära pappa kallar mig för en orolig själ... Jag väljer att se på det som ett överskott av energi.

Om... 11 timmar och ungefär 20 minuter lyfter flyget till Spanien. För andra gången på två månader. För min del alltså. Det går flyg till Spanien oftare än så. Kommer bli fint. Medresenär: Viktoria.

Idag är det den 4:e oktober. Det betyder kanelbullar. Massor med kanelbullar. Efter tre timmars välbehövlig sömn sattes det igång med att pryda köksgolv, kläder och övrig inredning med vetemjöl. Finns det något mer underbart?! Speciellt med tanke på att jag inte ens behövde kavla allt själv, vilket ibland kan ha en lätt negativ inverkan på stämningen eftersom det tar en mindre evighet. Dagens pest eller kolera: aldrig mer kanelbullar eller aldrig något annat än kanelbullar?? Mmm, tricky....

Okey. Kanske inte mitt mest genomtänkta eller mest välformulerade inlägg. Men det var det enda jag efter tio (10) timmars konstant pluggande, ja nästan konstant i alla fall, en kanna mocca och 3 näsduksförpackningar kunde identifiera som en sammanhängande mening i mitt huvud. Inte så värst imponerande kanske med tanke på att den innehöll varken subjekt eller predikat men dock stor bokstav och punkt.

För övrigt tror jag att jag har blivit allergisk mot kaffe. Jag får vilotremor och blodtrycksfall i sittande. Gör detta mig till en person med funktionsnedsättning?