Det är stökigt. I lägenheten. På mitt skrivbord på jobbet. I min gungstol. I min kalender. I min vardag. I mitt huvud. Stök stök stök. Överallt. Jag är inte så förtjust i stök. Jag vill rensa upp det. Jag vill veta var det ska vara. Hur det ska vara. Men jag gör det inte. Som en tyst protest mot mig själv och mitt ordningsbehov. Ordningsbehovet är vuxenheten som knackar på axeln. Jag tänker ignorera den till den försvinner. Tills dess äter jag ensidig kost och åker från jobbet för att säga "ja" när mitt namn ropas upp på geologikursen så att jag ska ha någonstans att bo. Så fråga mig vad ni vill om grus, gnejs och fossila havsbottnar. Och glöm inte att det är svårt att skilja kopparkis och guld från varandra.

All that I know is I'm breathing.

All we can do is keep breathing.

Jag väntar. Oklart på vad. Jag ligger här medan jag funderar. Andas. Och väntar.

Det är mitt instrument. Inte på det viset att jag är särskilt bra på att spela det själv. Det är ändå mitt instrument.

 http://www.youtube.com/watch?v=1p_ebSseEq8