Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort

Jag är lite stressad. Över livet. Det är på alla sätt och vis dumt och onödigt eftersom jag är 23 år gammal och bör, rent statistiskt sett, ha mer än 2/3 kvar. Jag ska alltså försöka lägga av med det. Det kan vara så att den främsta orsaken till min stress är att jag om mindre än tre månader inte längre kan räknas som student utan istället eventuellt kommer räknas in i gruppen "unga arbetslösa". Tanken är minst sagt trist. Vi lämnar ämnet, det mår nämligen bäst av att ignoreras.

Jag bor med två andra människor. Jag gillar dem. Jag gillar också att ha ett rent kök. Det gör inte dem. Eller, ja, det är väl inte så att de inte gillar att ha ett rent kök, de har bara vägt "rent kök" och "vad krävs för ett rent kök" mot varandra och kommit fram till att "rent kök" var en lättviktare. Detta är 99,9% av tiden en dålig sak. I morse var den där 0,01% av tiden. I morse skulle jag göra kaffe. Trattkaffe som jag kallar det eftersom jag för tredje gången lyckats slå sönder kaffekokaren och numera tvingas göra det med hjälp av en tratt rakt ner i koppen. Det funkar. Det blir starkt. Hur som helst. Morgonens kaffe kryddades med kardemumma. Kardemumma i kombination med den något märkliga surdegslukten från diskhon resulterade i en doft av lussebullar. Det kändes som om det var jul. Vår högra diskho är för det mesta enbart hälsovådlig. I morse var den hälsovådlig och bidragande orsak till en hög mysfaktor.

Hade jag levt på den tiden då man inte behövde förnedra sig på auditions eller dejtingprogram på TV utan endast behövde samla ihop 12 killar med för mycket fritid och tveksam sexualitet samt bli upphängd på ett kors för att bli extremt känd så hade jag antagligen haft ordet "tvekaren" med i mitt namn. Långt intro för inte så mycket...

Anyhow. Jag tvivlar och vacklar i min ståndpunkt och har för det mesta svårt för att bestämma mig. Därför blir det extra jobbigt när någon som jag gärna lyssnar på ifrågasätter min ståndpunkt när jag väl har bestämt mig. Framförallt när mitt beslut grundar sig mer på vad jag känner än vad jag vet. Jag talar om vaccin. Jag gillar inte tanken på detta nya vaccin, som jag vet inte är nytt. Men det är ändå lite nytt. Uppenbarligen, eftersom det tog ett tag att få fram. Satan, jag har inte tid med mer huvudbry... Ska du vaccinera dig?