Kan du, precis som jag, ibland drabbas av oförklarlig melankoli? Helt utan någon form av förvarning eller förklaring slår den till. Beror den på allmänt låg serotoninhalt? Beror den på allt ont som finns i vår värld? Eller beror den på vår västerländska brist på ont? Jag vet, det finns väldigt mycket hemskt och mycket som gör ont även här hos oss, det har inte gått mig obemärkt förbi. Men, ett stort men, låt mig ge ett exempel. Den död som hänger över oss i lika hög grad som över Kongo Kinshasa eller Irak rår inte på oss. Vi förlikar oss inte med den. Vi accepterar inte den som en del av oss. Istället för att känna tacksamhet för att vi inte går ett relativt säkert skitliv, alternativt död, till mötes i och med ett besked om malaria, aids eller regeringsskifte ser vi det som en självklarhet och hittar andra problem. Eller så hittar vi inga problem, utan mår helt enkelt lite dåligt ändå. För det är ju trots allt var människas rättighet. Måhända talar jag bara för mig själv, men i så fall får jag skämmas i min ensamhet. 

 

syster

15 januari 2009 16:54

Undras om det är genetiskt??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Varmaste oktober sedan 1953. Nästintill unik. Undrar om de körde mycket bil 1953. Eller var det kanske kornas fel på den tiden? Kom ketchup så går vi. ...

Är det inte märkligt? Att det, utan att det i sak förändrats alls, kan vara så stor skillnad. Att man trots vetskap om att man står utan minsta belägg för att känslan skulle vara verklighetsförankrad kan känna så starkt.   Jo. Det är märkligt. ...

... slagit dig att livet ibland har teman? Till exempel hittade jag under en period ensamma skor var jag än gick. Här och var på trottoaren, på gatan, i buskarna låg skor utan maka. Under samma period tog många förhållanden i min bekantskapskrets slu...

När jag var liten trodde jag att man kom till Kina om gick uppför backen till kapellkyrkogården och att Ballingslöv var det lövtäckta huset mittemot Parkbiografen. Jag åt rå blodkorv och tyckte att det bästa med vintern var att man inte hade så många...

Idag åkte jag som vanligt tåg till träningen. När jag, som vanligt, skulle ta på mig skorna, som jag som vanligt tar av mig vid långa tågresor, för att hoppa av tåget låg det en halvt mosad Pollychoklad i min ena sko. Det var märkligt. Och ovanligt. ...