Varje år runt jul blir jag normal. Ha, där tog jag i så att ni teg. Nej, sådant ska man inte skämta om, normal är ett starkt ord, långt ut i kanten på skalan, som inte ska missbrukas. Jag ska förtydliga mig, varje år runt jul blir jag morgontrött. Precis som mina landskvinnor och -män blir jag tröttare när det är mörkt på morgonen, på förmiddagen, på lunchen, på eftermiddagen, på kvällen och på natten. Okey, natten kanske inte är mörkare än vanligt men den är ändå väldigt mörk. Om det inte råkar vara snö klart men då jag brukar befinna mig i Skåne även under vinterhalvåret är snö runt jul ungefär lika sällsynt som de gånger jag lyckas tina bröd i mikron utan att det blir stenhårt. Där ljög jag, det är faktiskt vanligare med snö runt jul. Kontentan av mitt utlägg om mörker och mackor är att jag får en lite ökad förståelse för hur det är när hjärnan arbetar frenetiskt för att komma på olika lösningar på det ständigt återkommande problemet: klockan är waaay too early, dags att stiga upp! Det slog mig i morse att om jag hade kunnat få min hjärna att arbeta lika effektivt under kemilektionerna i högstadiet så hade chansen för att jag skulle få skaka hand med kungen under en nobelmiddag ökat betydligt. Denna förståelse är dock flyktig och så fort julstöket är över dröjer det inte länge förrän man inte kan ana att den någonsin funnits.

Meditation är ingenting för mig. Inte den sorten där man ska sitta/ligga, blunda och kääänna andningen i alla fall. Kanske är fortsättningen på den sortens meditation väldigt givande men det lär jag aldrig få veta för jag håller mig inte vaken så pass länge. Nej, det närmaste jag kommer meditation är när jag springer och det får räcka. Djupare än så vet jag inte om jag vill ta mig i mitt undermedvetna, eller vad det nu kallas. Man vet ju aldrig vad man kan stöta på där. Detta sätt att resonera stämmer bra överens med mitt resonemang kring rädsla för mörkret. Jag vet inte hur många som är rädda för/i mörkret, men det är väl egentligen inte mörkret i sig man är rädd för, eller?? I alla fall (kan hända att ni inte finner detta ett dugg intressant att läsa om men nu ni är ju trots allt inne på min blogg och får då följdaktligen läsa om vad jag behagar att skriva om, eller hur. (Retorisk fråga, därav inget frågetecken.)) min teori om varför en person känner rädsla för/i mörkret:

*Man är rädd för att möta någon, man vet inte och ser inte vem det är, blir således rädd för vad personen kan tänkas göra

*Man är rädd för att inte möta någon vilket får en att undra om man är helt ensam om något skulle hända

Tricket för att inte vara rädd för/i mörkret är att aldrig bestämma sig för vad man är mest rädd för, att möta någon eller att inte möta någon. Så enkelt är det. Tanken jag slipper ju åtminstone se allt som skrämmer skiten ur mig när det är ljust, underlättar också.

Det är kallt. Inte minusgrader eller så men hösten har kommit till den punkt då det inte spelar någon roll hur varmt eller kallt det är ute för jag fryser ändå. Från att ha i flera månader sovit... lättklädd, beträder jag nu sängen iförd mjukisbyxor, strumpor, linne och ev. en tjocktröja. Detta för att överhuvudtaget kunna ta mig ur sängen och krypa ur min kokong av täcke och filtar på morgonen. Med risk för att idiotförklara mig själv totalt (idiot är, såhär knappt 100 år efter att ordet togs ur bruk för att förklara att någon hade inlärningssvårigheter, ett väldigt kul ord tycker jag. Det får inte den uppskattning det förtjänar, lyssna på det: idiot. Det är kul.) så ska jag kanske tillägga att jag sover med fönstret öppet och elementet avstängt. Efter en undersökning med termometer kunde jag konstatera att jag under vintermånaderna hade 14 grader på mitt flickrum hemma hos pappa. Det är kallt. MEN, med den rätt som en person som aldrig har svårt att sova (utom det där undantaget som jag nämnde i ett tidigare inlägg) har, hävdar jag att det finns inget sömnpiller som kyla. Det kanske beror på att någon form av brunbjörnsgener vaknar till liv i kylan och drar ner mig i dvala lika fort som de dök upp eller så är det första steget i att frysa ihjäl. För visst blir man trött då? Precis innan man får för sig att det är ungefär 35 grader varmt och man börjar svettas och klä av sig? Det stadiet går jag i och för sig inte in i. Jag låter helt enkelt bli att analysera varför det fungerar och konstaterar istället att det fungerar.

Som alla vet vann Barack Obama det minst sagt omtalade amerikanska presidentvalet. Jag kan inte säga att jag är överlycklig då jag inte har funnit tiden att på allvar sätta mig in i de två kandidaternas olika valmanifest. Däremot kan jag säga att jag är väldigt nöjd med resultatet och att jag verkligen ser fram emot att se hur han reder upp trasslet efter den där typen som fått mig, och säkert också resten av världens icke-extremhöger, att må lite illa när ordet republikan uttalas. Så, Go Obama!

I många år har jag haft en plan för hur jag ska agera i händelse av att jag blir hemlös. Det kan tyckas onödigt, jag vet, men hellre förekomma än bli förekommen. Planen lyder som som följer:

1. Råna en bank. (Detta är egentligen hela planen nu när jag tänker efter. Det är följderna av detta agerande som jag har funderat ut.)

Scenario 1: Jag blir tagen av polisen och följdaktligen satt i fängelse. Jag är således inte längre hemlös. Problemet löst.

Scenario 2: Jag blir inte tagen av polisen och därmed inte heller satt i fängelse. Alltså har jag ostraffat kommit över en himla massa pengar och behöver därmed inte längre vara hemlös. Problemet löst.

Detta är vad man kan kalla en win/win situation. På vägen hem från en underbart mysig middag hos min fina vän, miss A, slogs jag dock av vad jag skulle kalla en snilleblixt. En plan B skulle man kunna säga. Lyder som följer:

1. Gör inbrott på Pågens bageri. (som av en händelse råkar ligga rakt över gatan från mig.)

2. Ät så många kanelgifflar du hinner innan polisen kommer. För vidare händelseutveckling se scenario 1.

...sa jag i skolan idag. Högt och tydligt. Jag ljög. Jag är nämligen inte nazist, det är ingen som har en intelligenskvot över 43. Vad jag menade var att jag är en så kallad köksnazist, det vill säga en sådan som tittar på folk i smyg när de hackar lök och tänker men va fan, med den där hastigheten kunde vi ju lika gärna beställt maten direkt från Kina, alternativt men va fan (ingår alltid), sa jag verkligen 4x4 cm?? Ibland kan min kökskamrat finna mig stirrande på stekpannan när denna någon menar att steka något, det är nämligen så att vid för låg temperatur blir vad man nu än hade i tanken att steka, kokt(!). Hade svenska folket varit lika rädda för att köra för fort som för att bränna vid maten i köket hade vi antagligen inte haft hälften så många bilolyckor som vi har idag. Trots denna lilla del av min personlighet gillar jag sällskap i köket. Så känn dig välkommen till mitt kök och om du är snäll så kan du få låna mina knivar.

Ikväll är det bal. Corbal. Jag ska gå och med mig har jag de finaste som går att finna i Lund. Kommer bli fint.

Igår kväll innan jag somnade låg jag och tänkte på att de mesta är väldigt svårt att definiera utan sin motsats. Till exempel: hur vet man att något är gott om man inte smakat något äckligt? Vad är varmt om man inte vet vad kallt är? När är något mörkt om man inte sett något ljust? Hur ska man kunna veta hur det känns att vara riktigt lycklig om man inte varit riktigt olycklig, eller att ha riktigt roligt om man inte har haft ordentligt tråkigt? Ni ser, det finns många exempel. Sen somnade jag.

Citat jag uppskattar att tänka på:

*Herpes drar verkligen ner stämningen. /M N, AF-borgen okt -08

*Man hittar ju alltid hem nån gång. /L R, Barcelona aug -08

*Den la sig verkligen i magen sådär som........... korv gör. /V A, 10 000 m upp i luften okt -08

*Han är bara en pojkvasker som inte kan bete sig. /A F, Lund okt -08

*Men det är ju precis som när man spelar tennis.......... eller..... nej. /C C, Lund höst -07

*He's taking everything with a pulse./J B, Lund sept -08

*Jag skulle talkat låren! /C C, Lund maj -08

*De hänger på costae 12... / A F Lund maj -08

Nu hinner jag inte mer...