Nytt år och, för många, nya löften att bryta. Jag väljer att inte avge några löften för jag tycker så illa om att bryta dem. Hur i hela friden kunde 366 dagar gå så fort? Att det dessutom hann hända så vansinnigt mycket på 366 dagar är för mig något av ett mysterium. Jag har räknat ut att jag har levt 8 297 dagar. Det är ungefär 199 128 timmar eller 23 89536 "5 minuter" eller 716 860 800 sekunder. Visste du förresten att en miljard sekunder är 31,5 år?? Mycket märkligt. Om man är 94,5 år så har man levt i tre miljarder sekunder! Där tog min förmåga att yttra mig mer om detta ämne slut, men jag lovar att återkomma när jag har fler kloka insikter på lager.

För övrigt fick jag punktering på bilen för första gången i mitt 8 297 dagar långa liv igår. Det fick sätta punkt för mitt 2008 och var eventuellt en något otydlig hint om att jag borde använda mig mer utav kollektivtrafiken detta året.

Vissa människor, varav många finns i min närhet, är funtade på det viset att det är antalet timmar som ska sovas som är det viktiga. Inte när. Jag, å andra sidan, är funtad som så att vissa timmar på dygnet är man vaken, andra sover man. Skulle jag av någon anledning, säg ofantliga mängder öl, cider och musik, missa de där sovtimmarna så är det kört och jag får icke en andra chans. Vad jag vill säga är att efter att ha kommit hem klockan 8 i morse från Köpenhamn, gått och lagt mig och sen vaknat klockan 11 så är jag trött. Mycket trött. Det faktum att jag ska köra från Lund klockan 06.45 i morgon gör inte situationen mer uthärdlig.

Lille julaftoninsomnian förefaller komma tidigt i år. Denna extra tid av vakenhet har jag ägnat åt att tänka på minnen. Detta ledde mig in på en händelse då lillebror gick på lågstadiet på Stoby skola. Lillebror hade under en tid ofta kommit hem från fritids och varit nedstämd, ja, kanske till och med ledsen. Varför ville han först inte säga, men efter att jag använt mig av beprövade metoder för att få information kom det fram att det var några killar som var elaka mot honom. Bland annat en kille som gick på min skola, högstadieskolan. Vi kan kalla killen person X. Dagen därpå gick jag in i person X's hemklassrum, där han satt tillsammans med sin klass och fördrev tiden under en rast, och satte mig på soffkanten bredvid honom. Vilka ord jag valde att använda mig av den där dagen, sittandes på soffkanten har jag glömt. Vad jag inte har glömt och säkert inte heller min pappa är när person X's far ringde på hos oss och frågade om jag hade någon aning om varför person X inte ville gå till skolan...

Återigen ska Lund lämnas för Hässleholm. Mig veterligen har inga förbättringar skett i sistnämnd stad, dock finns ju familj och några få men ack så fina vänner där. Därför inget val. 

Som om hyresvärden visste att lägenheten skulle lämnas idag har temperaturen sjunkit till ungefär 5 grader här inne. Det kan vara så att det i själva verket är temperaturen i mina fingrar, svårt att säga. Den blålila färgen på min nagelbädd i kombination med den otäckt knakiga känslan när jag rör på fingrarna talar i vilket fall för att här är någon grad för kallt.

Idag är det onsdag, vilket en vecka tillbaka betydde onsdagshäng med miss A och Greys och en vecka framåt betyder julafton. Som en fortsättning på mitt förra inlägg ska sägas att så länge man lider av sömnsvårigheter natten till julafton kan man kryssa i hur många vuxenrutor som helst utan att för den skull få tillträde. Jag kommer inte att beviljas tillträde.

För att vara vuxen krävs det att man uppfyller vissa kriterier. Som exempel kan nämnas: prioritera räkningar framför shopping eller fest, dricka rödvin (utan tanken att det var det enda man hade hemma att bli berusad på) och tycka att det är gott, se på alla nyheterna efter varandra på olika kanaler, säga "god fortsättning" ända fram till 20 januari, hellre välja förrätt än dessert, dricka snaps till julbordet för matsmältningens skull, äta oliver. Ja det finns massor av olika rutor man måste kunna kryssa i innan man får lov att äntra vuxenvärlden. Min plan är att inte äntra den världen. Den verkar ganska tråkig. Däremot anser jag att jag sett tillräckligt mycket för att kunna plocka ut det bästa och mest nödvändiga ur den och applicera de delarna i min egen värld. Ja, jag har en sådan.

Vad som fick mig att tänka på detta var att jag i torsdags kväll drack både vin och åt oliver. Missbruk utav pluralformen, en oliv. Men dock. Som tur var neutraliserades denna händelse med en tecknad film efteråt.

Normal. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är ett starkt ord, långt ut i kanten på skalan som inte ska missbrukas. Människor är väldigt glada för att klassificera andra människor och deras beteende som normala respektive onormala. Människor är inte lika glada för att försöka förstå vad som ligger bakom andra människors normala respektive onormala beteende. Hade de gjort det hade de kanske behövt se att det ligger svåra, hemska, fina, roliga, tragiska, orättvisa eller lyckliga historier bakom. Då skulle personen helt plötsligt bli levande, ha en identitet och ett ansikte vilket skulle innebära att man skulle behöva bry sig. Cynisk dag idag, som ni märker.

För övrigt kom min far med en reflektion idag. Kanske stämmer den. Kanske beror mitt märkliga vis att ta emot beröm och bra resultat på praktiken och i skolan på att den person som jag allra helst skulle vilja visa dem för aldrig kommer att se dem.

Chokladen var borta! Och det är inte jag som har tagit den. Det skulle mycket väl kunna vara jag som har tagit den, men det är det inte. Jag är helt säker! Detta för mig tillbaka i tiden, då jag som litet chokladmonster gråter och skriker för att den lilla figuren som borde finnas bakom luckan inte längre går att finna och pappa tvingas skära upp hela kalendern för att visa att figurerna sitter fast i en form och inte kan ha trillat ner i botten.  De gångerna var det i och för sig antagligen jag som hade tagit chokladen.

Ovanpå detta missade jag julkalendern i morse. Nu får jag vänta ända till ikväll, då jag på förfesten får kräva att få se reprisen, för att få veta hur det går för Lage i hans jakt på tomten.