Idag blev jag hemskickad från min praktik. De tyckte att jag var sjuk. Det kan man kanske, beroende på defintion, påstå att jag är. Jag menar, jag har inte feber, jag har inte kräkts och jag kan stå upp utan att svimma. En ganska lång stund i alla fall. Så länge det inte innefattar att göra någon form av övning samtidigt. När jag vaknade i morse mådde jag inte fullt så bra som jag kan må, men därifrån till att stanna hemma är ett lååångt kliv. Jag har nämligen lärt mig att man klarar mer än man tror. Ni förstår att i min familj fungerade det såhär vid någon form av basseluskinvasion:

Man vaknade och mådde skitdåligt.  --> Man sa det till mamma eller pappa.  --> Tempen, halsen och förmågan att stå upprätt kontrollerades.   --> Temp under 38, inga vita prickar i halsen och bibehållen förmåga att stå innebar att man skulle gå till skolan.  --> Mådde man sämre när man väl kommit till skolan fick man gå hem.

Detta är regler som jag inte har något att invända mot om det inte vore för den lilla detaljen att vi hade 6 km till skolan som vi tog oss till på cykel. Om man mår ganska dåligt innan en cykeltur på 6 km så mår man ofta väldigt dåligt efter. Enligt reglerna skulle man alltså få gå hem från skolan. Kan ni som tror att man i det tillståndet frivilligt cyklar 6 km en gång till, räcka upp en hand?

En av mina, om jag får säga det själv, bästa egenskaper är mitt goda morgonhumör. Av erfarenhet vet jag att det finns de som inte håller med mig och det är inte så att jag har missuppfattat vad ett gott morgonhumör är, nej då, det är helt enkelt så att vissa människor finner det väldigt enerverande att andra människor inte vill mörda allt levande alt. inte beter sig som en zombie på morgonen. Mitt goda humör i kombination med min medfödda och kroniska oförmåga att vara försiktig leder då till irritation. Igår gick jag och la mig hungrig. Tips till er som har problem med ett något sämre morgonhumör: Gör inte det. När jag vaknade i morse var det som en ny person. En arg person. En mycket arg person. Om det är såhär människor i min närhet har vaknat upp i alla tider måste jag erkänna att jag känner ett styng av tacksamhet för att jag lever och mår väl. Mitt blodsocker var nere på -3 och rumskamrat ska tacka sin lyckliga stjärna för att han tog sovmorgon med tanke på berget av hans pizzakartonger som för tillfället ockuperar hela (läs: HELA) vaskskåpet. Det är för övrigt något som jag finner lätt irriterande varje dag, men det har inte tidigare givit upphov till känslan av att vilja slå sönder något, gärna fint, värdefullt och ev. tillhörande rumskamrat. För att driva ut denna morgontrötta smådjävul ur mig fanns det bara en sak att göra. Vad, kan man då undra. Jo, krypa upp i soffan med myskläder, te, yoggi med massor av kanel och SVT's julkalender.

På grund av förkylning förvandlades kvällens planerade utgång till två påsar med vardera alldeles för mycket godis, te, På spåret och en film. Vi hade fått tre poäng ifall vi hade varit med i På spåret. Detta är inte så illa som det kan låta då syftet med programmet inte är att man ska svara på frågorna utan istället bli imponerad av deltagarna och börja prenumerera på Nationalencyklopedin på nätet. De får antagligen provision. Troligt är också att Google står på sponsorlistan. Godiset fick till öde att Annelie spottade på det och slängde det i soptunnan för att vi inte skulle kunna plocka upp det. Rätt tänkt.

 Rumskamrat hade Thanksgivingmiddag för några vänner hemma hos oss igår. Efter en mystacoafton hos Cec hade jag, på grund av huvudvärk, lite svårt att sova vilket innebar att jag låg och flummade mellan vaket tillstånd (dvs då man förstår vad man hör) och icke vaket tillstånd (då man inte förstår vad man hör). Min vakendröm involverade Betty Boop, Cappuccinoglass, kalkon, en turkisk professor som bröt på franska och sist men inte minst... Jesus och hans bror James. Ehh... va?

Syster är i Thailand. Det är demonstrationer och bombdåd i Bangkok. Men hon är inte där, hon ligger på en paradisstrand och systers sambo får dyka. Jag är inte avundsjuk. Då blir man grön har jag hört, jag har tittat noga och ser inget grönt. Det måste finnas något annat namn på känslan jag har. Kan det vara så att jag är så nobel så att det är lycka över att veta att syster och systers sambo har det precis så bra som de förtjänar? Kanske.

Därmed inte sagt att sms om Phuket, dyk och vita stränder klockan 06.00 inte sänker temperaturen någon grad i mitt redan något svala rum.

Det första steget på vägen mot förbättring är att för sig själv erkänna att man har ett problem. Detta gäller alkoholism, stress, fobier, tvångssyndrom och övriga beteendegrundade sjukdomar. Skulle jag få frågan om jag led av någon av ovanstående sjukdomar skulle mitt svar bli nej. En liten släng av stress, som kanhända leder till utslag och dyspepsi*, får nog alla då och då, det vore nog snarare sjukligt att inte få det. Det inre lugn jag känner när jag får dela upp ting i lika delar är inget som jag skulle klassificera som ett tvångssyndrom och att jag googlar drinkrecept på torsdagen är snarare ett sug efter feststämningen och vännerna än efter etanolen. Så idag hävdade en vän att jag lider av bussfobi. Självklart dementerade jag påståendet och förklarade mitt beteende med att jag föredrar att gå. Traumatiska upplevelser på bussar i kollektivtrafik har förvisso satt spår, men att dra det så långt som till att kalla det är en fobi är inget jag har planer på att göra. Vem har dött av lite frisk luft, regn, hagel, snö, extrem kyla och is på trottoarerna?

*dyspepsi: magkatarr light ungefär.

Hypokondri. Detta att utan någon grund tro sig ha sjukdomar av olika slag. Detta att inte bara se sina symptom utan också veta vilken diagnos man har och att inte tro på utlåtanden från sjukvården som säger att man är frisk, är att ha hypokondri. Att vara hypokondriker. Det är inte jag. Jag söker nämligen inte vård för mina sjukdomar, jag är bara till 89 % säker på att jag har dem. Ett tag i alla fall, så småningom inser jag att det var ganska befängt av mig att tro att jag skulle ha diagnosen då den många gånger hade inneburit att jag varit invalidiserad alternativt död vid det laget om det hade varit så att jag hade sjukdomen. Inte desto mindre fortsätter jag att tro på diverse diagnoser, vissa mer realistiska  än andra. Ta till exempel då vi i skolan läste om neurologi, vari en relativt vanlig diagnos är Cerebral pares, eller CP som man brukar säga. I ungefär två veckors tid var jag på allvar osäker på om det kunde vara så att man i 21 år hade missat en Cerebral pares hos mig. Varför? Jo, varenda gång jag lyfte vänster arm så ville höger följa med, lägg därtill mina ordentliga fallskyddsreflexer så var diagnosen i mina ögon klar. Jag hade fel. Jag har inte CP. För er som undrar.

Känslan som jag förväntade mig uteblev. Jag trodde att jag, med ett resultat över förväntan, skulle känna mig stolt. Den känslan uteblev. Den byttes istället ut till en känsla av otillräcklighet. Varför blev det så?

I Getå skedde 1918 Sveriges hittills största tågolycka, 41 omkomna. Om detta hade jag fram till igår ingen aning. Dokumentären som gav mig denna information visades för mig medan jag, tillsammans med några fina vänner, väntade på att degen som så småningom skulle bli till lussekatter, jäste. Varje dag exponeras vi för mängder av intressant information. Skolan, tidningar, TV, vänner och bekanta överöser oss med fakta. Hela tiden. Har ni reflekterat över vad som faktiskt stannar kvar?? Ta detta faktum att det skedde en tågolycka i Getå för 90 år sedan som exempel. Jag finner, utan att för den skull vanhedra offren, denna infromation ytterst ointressant. Trots det kan jag nästan garantera att jag om tre år fortfarande kommer att veta var och när denna olycka skedde och kanske till och med antalet dödsoffer kommer sitta kvar. Varför? Varför vet jag när min systers klasskompisar från högstadiet fyller år men kan inte för mitt liv komma ihåg min styvsysters födelsedatum? Att minnet är selektivt är ingen nyhet, men om någon skulle kunna förklara hur, i hela friden, det selekterar skulle jag vara ytterst tacksam. Jag tvivlar nämligen på att mitt minne har blivit informerat om vad som är av vikt här i livet. Eller så kanske minnet inte såg det som viktig information och selekterade bort det.