Jag funderar på ifall jag skulle dra ner på ironin när jag kommunicerar med andra människor. Detta för att:

-ibland kan det vara svårt att tyda graden av ironi i svaren som jag får, vilket kan innebära problem. 

-ibland tar människor illa upp eftersom de inte förstår att jag är ironisk.

Jag har inte ännu bestämt mig för om det är jag som borde sluta vara ironisk för att folk ska slippa ta illa upp eller om de helt enkelt får skylla sig själva för att de föddes utan humor. Min humor då vill säga.

Jag tror att det får bli alternativ numero dos. För att mjuka upp min image lite så ber jag härmed om ursäkt i förväg ifall jag någon gång skulle såra någons känslor på grund av denna, min ack så svårtämjda, ironi. Ni förstår, jag är en väldigt snäll person, kanske en av de snällaste jag vet, och låter det för elakt för att vara sant... då är det nog det.

Svar: Antagligen är det så, kära syster. Eller miljöbetingat? Min metod fungerar dock, jag ignorerar och den verkar inte vara mer ihärdig detta året än att den helt enkelt ger upp och går sin väg. Dyker tyvärr upp igen då jag för ett ögonblick inte har något att sysselsätta mig med. Men sen när är det ett problem som jag lider av för ofta?? Löst lätt som en plätt, alltså.

Från och med nu tänker jag därför inte tynga ner er med mina problem längre. Eller jo, men en annan typ av problem, nämligen detta. Ibland ställer folk frågan vilken är din favoriträtt? alternativt vad äter du helst? Ursäkta mig, men det beror väl på?? Tänk så svarar jag vad jag är sugen på just då och får sedan lida för det resten av livet. Det finns stunder då jag överväger kriminalitet för att få choklad. Handlingar som skulle hamna inom tidigare nämnd kategori övervägs ibland för att få kroppkakor med lingonsylt. Minst en gång om dagen har jag en craving efter yoggi med kanel. Ett krispigt Ingrid-Marie- eller Jonagoldäpple eller en riktigt god apelsin i TV-soffan, litchies i Honduras, banan med keso och kanel efter träning, extraknäck- och melonglass från glassbåten i Åhus efter en dag på stranden... Listan är lång, och jag är ytterst tveksam till att personen som frågar är intresserad av att höra hela. Poängen som jag försöker komma fram till är att det varierar. Jag anser att det är en fråga som omöjligen kan få ett sanningsenligt svar. Dock tror jag att jag var helt ärlig när jag som femåring fick frågan av min mamma och svarade spaghetti, fjärilar och makaroner. Pasta är ju onekligen gott.

Denna melankoli som drabbat mig tycks inte vilja gå över. Jag ångrar mig angående det jag skrev igår, den har givit lite förvarning. Jag har dock valt att ignorera den. Nu är den i alla fall här och lever ut sin rätta natur. Till skillnad för hur jag har hanterat dessa perioder av... tungsinne och överdriven insikt i livets alla orättvisor tidigare tänker jag, bortsett från idag, fortsätta att ignorera. Fake it 'til you make it. Mitt tillfälliga motto och en av många bra levnadsregler. Funkar det med skidor och utförsåkning så funkar det med humör och livsglädje.

Kan du, precis som jag, ibland drabbas av oförklarlig melankoli? Helt utan någon form av förvarning eller förklaring slår den till. Beror den på allmänt låg serotoninhalt? Beror den på allt ont som finns i vår värld? Eller beror den på vår västerländska brist på ont? Jag vet, det finns väldigt mycket hemskt och mycket som gör ont även här hos oss, det har inte gått mig obemärkt förbi. Men, ett stort men, låt mig ge ett exempel. Den död som hänger över oss i lika hög grad som över Kongo Kinshasa eller Irak rår inte på oss. Vi förlikar oss inte med den. Vi accepterar inte den som en del av oss. Istället för att känna tacksamhet för att vi inte går ett relativt säkert skitliv, alternativt död, till mötes i och med ett besked om malaria, aids eller regeringsskifte ser vi det som en självklarhet och hittar andra problem. Eller så hittar vi inga problem, utan mår helt enkelt lite dåligt ändå. För det är ju trots allt var människas rättighet. Måhända talar jag bara för mig själv, men i så fall får jag skämmas i min ensamhet. 

Nonäror jojagog soskokulollole tota enon totupoppoploluror igogåror efoftoterormomidoddodagog soså kokomom alollola mominona totanonkokaror foforormomuloleroradode popå rorövovarorsospoproråkoketot. Mycket märklig upplevelse måste jag säga.

Thailand. Syster var i Thailland. När syster var i Thailand förlovade hon sig med sin sambo. Systers och systers sambo ringar var i rött guld. Man kan ha förlovningsringar i rött guld, vitt guld eller rött och vitt guld. Man kan ha förlovningsringar med stenar. Hur räknar man ut hur många karat det är i en diamant? Thailand --> karatuträkning. Association. Denna märkliga företeelse, som jag skulle påstå skiljer oss från övriga djur lika mycket som vår gripförmåga med tumme-pekfinger, upphör aldrig att fascinera mig. På mindre än 15 sekunder kan man förflytta sina tankar över abstrakta, mänskliga, overkliga, upplevda, konkreta eller tänkta händelser, substantiv, ord, platser, karaktärer....... och komma fram till något. Det allra mest märkliga är egentligen inte, tycker jag, att detta händer utan att människor inte tycks reflektera över sina associationer. Hur blev det så att jag associerade mig bort till diamanter och karat och inte till Ving solresor och papperstillverkning? Nej, det beror inte på någon slags önskan om att gifta mig. Det rätta svaret tycks mig vara omöjligt att finna. Ligger det någon undermedveten Freudiansk grund till våra associationer? Eller murades våra tankegångar in i våra hjärnor någonstans mellan BB och dagis? Vilket sinne har mest makt? Lukt? Smak? Känsel? Hörsel? Syn? Antalet gånger jag fått frågan " hur i hela friden kom du att tänka på det??" är okänt men utan tvekan högt. Kanske har jag en överdrivet mångfilig tankebana. Eller så håller andra människor bara tyst om sina underbart bortassocierade tankar i någon form av rädsla för att verka förvirrade. Dumt.

Princip. Principfast. Principiellt. Prins Philip. Han har egentligen ingenting att göra med de övriga orden, men är tydligen en ytterst viktig person för människorna på ön Tanna utanför Australien. Han är lite av en gud för folket i byarna på ön och den stora frågan löd "är papayan mogen?". Nej, denna parentes har ingen relevans för det egentliga innehållet i inlägget. Jag ville bara göra något av halvtimmen som jag spenderade på detta dokumenterade äventyr. Nåväl, princip. Ganska mycket, kanske inte procentuellt men proportionellt, av min tid har gått åt till att fundera över detta ord och dess innebörd. Än så länge har jag inte kommit fram till någon slutsats, frågeställningen lyder: är principfast en önskvärd egenskap? Är det det? Mitt spontana svar är ja. Men om jag tänker på det lite så kan principfasta personer vara vansinnigt jobbiga, i och för sig likaså icke principfasta personer. Kanske hänger det på principerna man så hårt håller fast vid alternativt principerna som man så uppenbart saknar. Kan man vara väldigt principfast? Borde man inte per definition vara icke principfast om man bara är ganska principfast? Jag har vissa principer som jag håller hårt på. Kan jag då kalla mig principfast om jag slutar kalla de där principerna som jag inte håller lika hårt på för principer?  Man kunde kanske kalla dem för tips från en inre rådgivare som jag följer då möjlighet ges.

Visst är det märkligt när ens dåtid kommer och knackar på. När man inser att den pusselbit man en gång var har fått kanter och hörnor som stör kongruensen så till den grad att ett steg tillbaka inte längre är möjligt.

Dagens lärdom: En bas är en protonacceptor och en syra därmed en protondonator. Obviously.