This is the first day of my life
I swear I was born right in the doorway
I went out in the rain suddenly everything changed
They're spreading blankets on the beach

Yours is the first face that I saw
I think I was blind before I met you
Now I don’t know where I am
I don’t know where I’ve been
But I know where I want to go

And so I thought I’d let you know
That these things take forever
I especially am slow
But I realize that I need you
And I wondered if I could come home

Remember the time you drove all night
Just to meet me in the morning
And I thought it was strange you said everything changed
You felt as if you'd just woke up
And you said “this is the first day of my life
I’m glad I didn’t die before I met you
But now I don’t care I could go anywhere with you
And I’d probably be happy”

So if you want to be with me
With these things there’s no telling
We just have to wait and see
But I’d rather be working for a paycheck
Than waiting to win the lottery
Besides maybe this time is different
I mean I really think you like me

Det är stökigt. I lägenheten. På mitt skrivbord på jobbet. I min gungstol. I min kalender. I min vardag. I mitt huvud. Stök stök stök. Överallt. Jag är inte så förtjust i stök. Jag vill rensa upp det. Jag vill veta var det ska vara. Hur det ska vara. Men jag gör det inte. Som en tyst protest mot mig själv och mitt ordningsbehov. Ordningsbehovet är vuxenheten som knackar på axeln. Jag tänker ignorera den till den försvinner. Tills dess äter jag ensidig kost och åker från jobbet för att säga "ja" när mitt namn ropas upp på geologikursen så att jag ska ha någonstans att bo. Så fråga mig vad ni vill om grus, gnejs och fossila havsbottnar. Och glöm inte att det är svårt att skilja kopparkis och guld från varandra.

All that I know is I'm breathing.

All we can do is keep breathing.

Jag väntar. Oklart på vad. Jag ligger här medan jag funderar. Andas. Och väntar.

Det är mitt instrument. Inte på det viset att jag är särskilt bra på att spela det själv. Det är ändå mitt instrument.

 http://www.youtube.com/watch?v=1p_ebSseEq8

Syster brukar säga att jag var en mer eller mindre lyckad kombo av Madickens lillasyster Lisabeth och Lotta på Bråkmakargatan när jag var liten. Man skulle kunna sammanfatta det med "odräglig skitunge". Ändå undrar jag om det inte kan ses som en komplimang ändå. Madicken var ju inte särskilt kul. Syster har också sagt att hon ibland kan avundas min sinnesstämnings djupa dalar och höga toppar. Personligen kan jag ställa mig tveksam till hur högt avundsvärde det egentligen har. Pappa kallar mig "orolig själ". För att vara löjligt positiv tänker jag ta dessa features och se på dem som man tvingas se på vädret. Det finns inget dåligt väder, ni vet. I min värld finns det alltså inga dåliga features bara dåliga... förhållningssätt? Ja, precis så!

För övrigt är jag tillbaka i sushiträsket. Det är ett bra träsk. Jag tror jag tänker stanna där.

Som att vara blind. Eller döv. Eller som att alla andra var blinda. Eller döva. Vem är jag när jag inte syns? Eller hörs? Eller när det som jag har inte syns? Eller hörs? Eller om jag inte vet vad jag har? Kan man misslyckas innan man ens försökt? Kan man misslyckas innan man är riktigt säker på vad man försöker nå? Kan man nå ett mål även om man inte är säker på vad målet är? Är det värre att ha ett mål och inte nå det än att inte ha något mål alls? Om jag har ett mål och misslyckas, vad händer då? Har jag samma värde? Får jag börja om då? Eller hur gör man? Vad är att misslyckas? Om jag har alla möjligheter och inte fångar dem, vad gör det mig till? 

Trots en bristande tro på mig själv och min förmåga kan jag i alla fall se vilken lysande produkt utav samhället jag är. Synd att det inte är en bra sak.

Inga löften detta nya år heller. Jag sysslar ju, som tidigare nämnt, inte med sådant. I ett tidigare inlägg diskuterade jag -dagar och den melankoli som gärna infinner sig då. Jag beskrev det som en seg bakfylla. En klok insikt är att man dessa -dagar ofta lider utav en seg bakfylla. Men denna nyårsdag märkte jag inget av den melankoli, leda och känsla av total meningslöshet som brukar drabba mig. Kan hända berodde det på att jag hade sällskap av en mycket speciell någon som denna dag slog mig i allt vad må dåligt heter. Förutom UVI:n vill säga. Den behöll jag, min vana trogen, för mig själv. Kan det vara så att jag mådde bättre helt enkelt för att han mådde sämre? Spontant känns det som att det borde göra mig till en ganska usel person. Tyvärr tror jag att så är fallet. Som tur är tror jag att det gäller för alla människor här på vår jord, mer eller mindre åtminstone. Nåja, usel är inte det värsta man kan vara. Man skulle ju kunna vara född utan humor och smak- och luktsinne. Allting är relativt. Så även pensionen.

Vi hade en gång en föreläsning i internmedicin som spårade ur lite grann, kan man säga. Den skulle från början handla om diabetes men slutade upp i en stor diskussion om socker, GI, flingor och Frosties. GI, dvs Glykemiskt Index, är ett mått på hur snabbt blodsockret höjs efter att man ätit 100 g av ett givet livsmedel. Går det snabbt ger det ett högt GI och går det långsamt ger det ett lågt GI. För att må bra ska man eftersträva att äta livsmedel med lågt GI. Eftersom vanliga corn flakes har ett extremt högt GI, tom högre än vitt socker, blir det sammanlagda GI i lägre om man skulle hälla socker på flingor. Frosties är alltså, ur GI-synpunkt, bättre än flingor utan socker... Hur som haver, i denna diskussionen togs det även upp huruvida man kan vara beroende av socker som man lite trendigt kan påstå sig vara. Det kan man inte. Man kan vara beroende av alkohol, nikotin, amfetamin, kokain, morfin och en massa andra -in. Men man kan alltså inte vara beroende av socker. Man behöver socker, i någon form, men man är inte beroende av det i den meningen att man får frossa eller andra abstinenssymtom om man inte får det. Detta vet och accepterar jag. Ändå har jag väldigt svårt att förstå vad det, om det nu inte är ett beroende, är som gör att jag kan hänga med huvudet ner i frysboxen hemma hos min pappa och leta efter eventuellt tappade chokladbitar i botten.