Det är svårt att förmedla en känsla. Det är svårt att förmedla ett budskap. Det är helt enkelt svårt att förmedla. Det är däremot lätt att tro att det är lätt att förmedla känslor och budskap.

Idag på praktiken skulle jag försöka få en dam att stå i gångstående med sin högra sida vänd mot bordsändan så att hon kunde hålla i den som ett stöd. Detta var också intruktionen jag gav henne. I mitt stilla sinne hade jag en fin tanke om att hon skulle ställa sig i gångstående med sin högra sida vänd mot bordsändan så att hon kunde ta stöd av bordet. Men ack nej. Istället ställde hon sig med ryggen mot bordet, tippade upp gumpen och höll sig i bordet med båda händerna så att hon fick stöd. Fortfarande oklart hur den instruktionen förvandlades till den aktionen men det gjorde den.

Senare på kvällen skulle jag återge mardrömmen jag hade inatt. Det var en mörk dröm, både med tanke på sinnesstämning och färgskala. Drömmen utspelade sig på havet med svarta vågor som var vansinnigt höga och som plockade bort medlemmarna i min familj en efter en. Samtidigt fanns det en stark känsla av ondska och ensamhet närvarande genom hela drömmen. Det som gjorde denna drömmen lite jobbigare än vanliga drömmar var, förutom utplånandet av min familj, att jag inte sov så djupt som man brukar. Jag var lite lite vaken. Vilket innebar att när jag "vaknade" så var det inte särskilt stor skillnad mot när jag var i drömmen. Jag kom liksom inte riktigt ur drömmen eftersom den inte kommit till i sömnstadiet utan i vaken-/sömnstadiet. Väldigt jobbigt. Väldigt väldigt jobbigt till och med. Men väldigt svårt att förmedla. Det lät liksom inte så hemskt som det kändes.

När jag ännu senare på kvällen beskrev känslan jag känner när jag tänker på att mitt tåg går 06.57 imorgon bitti verkade dock alla på det klara med hur den känslan kändes. Det verkar som att igenkänningsfaktorn har en roll med i spelet.

Eftersom ingen nykter människa med hörsel hade kunnat sova i det så kallade gökrummet på AF-borgen i morse antar jag att jag inte var det. Nykter alltså. Jag trodde att jag var det men förutom det övertydliga beviset att jag slumrade till en stund medans trumhinnorna vibrerade till bristningsgränsen av "Du måste finnas" samt "Guldet blev till sand" så gick jag av oklar anledning inom ica på vägen hem klockan 8 på morgonen och köpte en liter mjölk. Ytterligare bevis var att jag lät mjölken ligga på hallgolvet när jag väl kommit hem. Det var en bra fest. Kinkü.

...skulle finnas en himmel som man kommer till om man varit en god människa fram till sin död så är jag ganska så säker på att man är garanterad att slippa telefonköer där. Finns det en himmel så bör det rimligtvis finnas ett helvete för övriga att ta vägen. Jag tänker mig detta helvete som en evighet på kontor, sittandes i telefonkö med saltlakrits och bakade russin som enda föda.

Jag tror bestämt att de ljuger, telefonsvararna, de gör inte alls allt för att besvara mitt samtal så fort de kan. De kommer med största sannolikhet att komma till helvetet. Om detta nu finns vill säga. Annars kommer de antagligen att hamna på soptippen tillsammans med övriga elektronikvaror.

Jag har ingen energi. Jag kommer tristessdöden dö. Nej, visst ja, den fanns ju inte. Jag bara tror att jag kommer dö. Av tristess. För den finns inte. Tristessdöden. Det är bara en stark tro på att att den när som helst kommer och befriar ens uttorkade själ från det helvete som det är att ha fruktansvärt tråkigt i kombination med känslan av att slösa bort den tid på jorden som man fick till skänks i och med att ens föräldrar bestämde sig för att pröva lyckan och skippa kondomen för en kväll. Kontorsjobb, nej tack.

...vad som är tanken med tisdagar? Jag måste ha glömt. Eller så visste jag aldrig.

Kanske var det att jag hade svårt att somna igår. Kanske var det att jag försov mig imorse. Kanske var det att jag råkade spränga bort halva fiskbiten jag skulle äta till lunch i micron. Kanske var det den otäcka incidenten efter lunchen. Kanske var det att tåget var väldigt mycket försenat när jag skulle hem. Kanske var det hålet i mina nyinköpta träningsbyxor. Kanske var det att jag höll på att elda ner lägenheten genom att bränna upp linssoppan jag skulle äta till middag. Jag vet faktiskt inte, men mot slutet av denna dagen har en viss meningslöshetskänsla med inslag av irritation börjat infinna sig. Jag går och lägger mig.

Nu är jag hemma i Sverige igen. Vad detta mysterium som jag nu ska berätta om beror på vet jag inte, men det är ett faktum att jag kan gå i kort kjol genom städer vid Medelhavet utan att få så mycket som en kommentar slängd efter mig men på en cykelbana i Sverige iklädd träningskläder tutas det hej vilt. Ska det vara så?? Jag gissar att det beror på en viss färgskala. Eller mina snygga träningskläder.

Hur som, på förra veckans semester och under denna arbetsdag har jag kommit till några viktiga insikter. Bland andra dessa två:

* att visa respekt är det viktigaste som finns. Man måste helt enkelt göra det. Att inte göra det är inte ett alternativ. Det är då det går fel.

* alla bokstäver i ett ord/namn är viktiga. Speciellt när man försöker ge ut en mailadress. SFI borde jobba hårdare på att förmedla det budskapet.

Över lite mer än några nätter har jag gått och blivit ett fullfjädrat livsnjutarproffs. Jag och sambo sitter efter en dag vid poolen på balkongen, utsikten består av en hamn i Medelhavet med privatbåtar större än vissa hus jag varit i, dricker rosé och diskuterar flyktingpolitiken i Sverige. Det är helt okey, kan man säga.

Hur var det nu med det där huruvida man lider av hypokondri om man tror att man lider av hypokondri? Oklart. Efter att ha läst en kurs om psykosomatik har jag bland annat lärt mig olika symtom på diverse diagnoser, som exempel kan nämnas schizofreni, depression, posttraumatiskt stressyndrom, manodepressivitet. Till min stora fasa insåg jag idag att det inte är omöjligt att jag är manodepressiv. Manodepressiv light då vill säga, även om jag då och då kan ha för stora pupiller, verka omotiverat glad/nere/irritabel eller onaturligt rastlös, göra ekonomiska utsvävningar med mera så uppfyller jag inte kriterierna för en riktig manodepressivitet. Tror jag. Ett tag var jag inne på schizofreni, denna idé växte sig stark under en föreläsning om psykiatri då föreläsaren kläckte ur sig att schizofrena hör sina egna tankar. Jag tvingades då, så diskret som jag bara kunde, luta mig lite åt min grannes håll och fråga "ehh, hör inte du dina tankar??". Detta uppmärksammades, trots min diskretion, av föreläsaren och resten av klassen varefter jag fick det förklarat för mig att tankarna som man hör dessutom ska kännas främmande. Och så är det ju inte. Jag har ju hört dem hela mitt liv så de är inte främmande, man skulle till och med kunna påstå att vi är ganska tighta, Tankarna och jag.