Självbevarelsedrift. Detta märkliga fenomen. Att kroppen eller den delen av hjärnan som man inte har fått riktig pli på, tar över och löser problemet på sitt sätt. Tyvärr överensstämmer inte det sättet särskilt ofta med det sättet som man valt om man fått möjlighet att välja. Avstängd. Det var inte vad jag hade valt om jag hade fått möjlighet att välja.

Jag vill inte verka dryg på något vis. Jag har många trista sidor och egenskaper, jag vill gärna tro att dryg inte är en utav dem. Jag vill inte heller få det att låta som att jag tror att Sveriges befolkning är vansinnigt intresserad av hur jag fördriver min tid och av den anledningen skriver på denna bloggsida. Med tanke på att de tre första meningarna i det här inlägget börjar på "jag" skulle man dock kunna tänka sig att jag är en aning självupptagen. Måhända är det så. Hur som helst, ämnet jag tänker ta upp idag är: bloggar. Startsidan för "Bloggplatsen" visar hela tiden de senaste inläggen som skrivs. Man har där möjlighet att läsa vad andra bloggare skriver. Det är inte så ofta intressant att läsa vad där står. Bland annat finns det några som skriver utifrån sitt husdjurs perspektiv, i första person. Det finns bloggar som får mig att undra om det möjligtvis kan vara så att vissa bloggare lider av demens och använder sig utav bloggen för att i detalj kunna återkalla minnet av dagens händelser. I vilket fall har jag svårt att se hur någon människa i världen kan finna något som helst nöje i att läsa det som skrivits. I min diktatur hade det varit strängeligen förbjudet för hundar att blogga. Jag tror inte att det finns en enda hund som skulle protestera.

I min diktatur hade arbetsdagar som börjar så att man måste gå upp före 0700 varit strängeligen förbjudet. Användning av fordon som inte fungerar utan anmärkning till morgonkollektivtrafik hade varit strängeligen förbjudet. Illaluktande pålägg på frukostmackor som intas på buss/tåg hade varit strängeligen förbjudet. Färgade lampor som julbelysning hade definitivt varit strängeligen förbjudet. Regn och blåst samtidigt hade varit strängeligen förbjudet. Blåst för sig själv hade också varit strängeligen förbjudet. I min diktatur hade jag inte behövt åka ifrån Sthlm... Jag förstår inte. Om man nu har ett sådant ypperligt tillfälle som det är att ha en alldeles egen diktatur, varför inte göra den till det paradis som man drömmer om när man sitter på bussen till Sjöbo 0615 och undrar hur man kan vara försvunnen i en värld med så många människor och hur tiden kan ha gömt sig och inte stå att finna i en värld med så många klockor...?

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort

Jag är lite stressad. Över livet. Det är på alla sätt och vis dumt och onödigt eftersom jag är 23 år gammal och bör, rent statistiskt sett, ha mer än 2/3 kvar. Jag ska alltså försöka lägga av med det. Det kan vara så att den främsta orsaken till min stress är att jag om mindre än tre månader inte längre kan räknas som student utan istället eventuellt kommer räknas in i gruppen "unga arbetslösa". Tanken är minst sagt trist. Vi lämnar ämnet, det mår nämligen bäst av att ignoreras.

Jag bor med två andra människor. Jag gillar dem. Jag gillar också att ha ett rent kök. Det gör inte dem. Eller, ja, det är väl inte så att de inte gillar att ha ett rent kök, de har bara vägt "rent kök" och "vad krävs för ett rent kök" mot varandra och kommit fram till att "rent kök" var en lättviktare. Detta är 99,9% av tiden en dålig sak. I morse var den där 0,01% av tiden. I morse skulle jag göra kaffe. Trattkaffe som jag kallar det eftersom jag för tredje gången lyckats slå sönder kaffekokaren och numera tvingas göra det med hjälp av en tratt rakt ner i koppen. Det funkar. Det blir starkt. Hur som helst. Morgonens kaffe kryddades med kardemumma. Kardemumma i kombination med den något märkliga surdegslukten från diskhon resulterade i en doft av lussebullar. Det kändes som om det var jul. Vår högra diskho är för det mesta enbart hälsovådlig. I morse var den hälsovådlig och bidragande orsak till en hög mysfaktor.

Hade jag levt på den tiden då man inte behövde förnedra sig på auditions eller dejtingprogram på TV utan endast behövde samla ihop 12 killar med för mycket fritid och tveksam sexualitet samt bli upphängd på ett kors för att bli extremt känd så hade jag antagligen haft ordet "tvekaren" med i mitt namn. Långt intro för inte så mycket...

Anyhow. Jag tvivlar och vacklar i min ståndpunkt och har för det mesta svårt för att bestämma mig. Därför blir det extra jobbigt när någon som jag gärna lyssnar på ifrågasätter min ståndpunkt när jag väl har bestämt mig. Framförallt när mitt beslut grundar sig mer på vad jag känner än vad jag vet. Jag talar om vaccin. Jag gillar inte tanken på detta nya vaccin, som jag vet inte är nytt. Men det är ändå lite nytt. Uppenbarligen, eftersom det tog ett tag att få fram. Satan, jag har inte tid med mer huvudbry... Ska du vaccinera dig?

Döden är en trist detalj i livet. Som tur är har jag redan paxat att kola först av mina närmaste. Så ni får hia er überlänge för jag har massor kvar att göra.

Idag 07:12 stod jag på Malmö Centralstation. Utan livsgnista men med en stor kaffe från Pressbyrån och puls. Att jag hade kaffe i handen vet jag för eftersom tjugan som jag tidigare hade i fickan är borta och pulsen minns jag att jag kände efter. Den var där. "Rent medicinskt sett brukar det vara ett bra tecken" sa en vän. Sant, sa jag, men mer än så säger det inte. Under dagen lyckades jag med två diskreta insomningar som båda avbröts av det klassiska whiplashrycket. Tanken som upprepades under hela dagen var "denna gången kommer det inte att gå. Jag vet att jag klarat det förr, men inte denna gången. Jag är på väg in i koma och det finns ingenting jag kan göra för att hindra detta, minst sagt, pinsamma händelseförlopp." Helt plötsligt var dagen slut och jag blev stannad av en man på trottoaren som frågade huruvida jag var boxare eller inte. Mycket märkligt.